Blablabla..

Förstår inte riktigt hur tiden kan gå så fort. Var det inte kväll bara för en liten stund sedan? Nu är klockan plötsligt tio i ett. Jag ska pallra mig i säng. Om en stund. Känns som om det är mitt i veckan. När det egentligen slagit över till lördag för sisådär femtio minuter sedan. Skum känsla.

För ett par timmar sedan drog jag på mig min fina svarta klänning och tog på mig mina vackra remskor med hög klack. Inte stilettklack. Sådant skulle jag aldrig vilja ta på mig. Stilettklack, skor med spetsig tå (det har jag aldrig gillat, varken på mig själv eller andra. Fötterna ser ju för fasen ut som .. kanoter typ) och skor med kilklack är sådant jag vägrar ta på mig. Nej tack. Klacken på mina fina skor är perfekt. Så ska en högklackad sko vara i min värld. Jag gillar verkligen skorna och i kombination med den svarta klänningen. Snyggt. Det är allt jag har att säga. Med lite smink (bara ögonen) och håret vackert lockigt så bilr jag vacker. Riktigt vacker. Anledningen till denna provning är att det är gask nästa lördag. Jag vill inte gå på gasken (min ekonomi säger nej), men jag är mycket mycket lockad av att gå på släppet. Hundra spänn kan jag slänga ut på roligheter. Klä upp mig lite och gå ut. Klädkoden är kavaj. Därav den svarta klänningen. Som jag älskar. Vilket jag skrivit om tidigare. Den sitter som klippt och skuren på mig. Me like. Ska bara lura med mig sällskap. Det är nog inte helt omöjligt. Lisa? Johanna? Kanske? Jag vet inte. Det visar sig. Får kolla upp det i helgen. Är rätt säker på att T ska dit, men jag ska inte dit med honom. Ser jag honom där så är det en sak, men gå dit med honom ska jag inte. Nepp.

Hm. Måste erkännas att jag är småpilsk för tillfället. Igår var det första gången på tre (?) veckor som jag roade mig på egen hand. Vet inte varför det inte blivit av. Det har bara inte blivit så. Min lust är det inget fel på, det är det aldrig. Men just det där med att leka själv har inte blivit av helt enkelt. Det har jag tagit igen. Idag (med idag menar jag fredag) har jag roat mig med sådant, all by myself.

Förövrigt så kom det aldrig fram vem den där S. var/är. Som kommenterat en (hel) del i ett tidigare inlägg. En sak vet jag dock. Personen läser min och en annans blogg och hittar likheter. Eller något åt det hållet. Språkmässigt. Hm. Jaha? Jag har inte tänkt på det. Jag skriver det som dyker upp i tankarna. Tänker inte efter så mycket när jag formulerar mig. Det bara.. blir. Ibland bra, ibland dåligt, ibland bara en massa blaj, ibland vettigt. Varierar en hel del. När jag deppar så föredrar jag att beskriva känslorna så gott det går. Att säga "ja, det gör ont" räcker inte. Men att säga "Det gör ont. Som att falla från hög höjd och slå i marken. Hårt.". Det sätter mer .. Djup/känsla/whatever i det hela. Äh, saksamma. Det är som det är.

Nu ska jag prata lite på msn.

Så inget mer bloggande nu.

Fredag, denna fredag.

Kom nyss hem från en fika. Var ut till Ulva och fikade. Länge sedan jag var där nu, kändes som om det var dags för det. Helt enkelt. Det var trevligt. Diverse samtalsämnen avverkades.

Resten av kvällen är det slöande som gäller för min del. Ska titta på tv och äta vindruvor. Köpte vindruvor idag. Det var länge sedan jag åt det och vindruvor tillhör utan tvekan mina favoritfrukter. Nyttigare än godis. Helt enkelt. Var ändå inte godissugen. En donut med choklad på har jag ätit idag i onyttighetsväg. Det räcker gott och väl tycker jag.

Klipp klipp..

Imorgon är det hundvaktande som gäller. Det ser jag framemot. Fem timmar blir det. Fram till fyra vet jag inte riktigt vad jag ska göra, faktiskt. Sova ut först. Sedan något vettigt, hoppas jag. Fixa med mitt pm kanske. På söndag ska jag bland annat försöka göra klart mitt pm helt och hållet. Därefter göra jag väl inte så mycket tills det är dags att (förhoppningsvis, det är typ bestämt) umgås lite med T. När, var och hur vet jag inte. Ett försök att kolla på film kanske? Tredje gången gillt eller något. Äh, vet inte. Det visar sig.

Känner mig rätt så...fin utseendemässigt idag. Känns bra. Lite svullen under hakan och längst ner på mina kinder, men i övrigt är det väl okej tror jag.

Undrar om jag ska ringa till Anders och fråga om han ska hit idag för att byta grafikkort i min dator. Så att jag får tillbaka mitt och han får tillbaka sitt som sitter i min dator. Han behöver det tydligen. Han ska helst ha det före lördag och det känns som om det i sådana fall är dags för det nu. Ja, jag får väl ringa.

Nu tänker jag se på tv iallafall.

Jag har fått höra att jag aldrig ska glömma att jag är fantastisk. Men .. Det är svårt att få in det. Svårt att ta till sig det och förstå det. Att något sådant kan sägas om mig till mig. Efter allt.

Tv + vindruvor = sant.

Jaha?

Idag när jag loggade in på min mail så fanns det ett mail som meddelade mig om att jag fått en kommentar i min blogg. Jag läste kommentaren och blev fundersam. Jag förstår inte riktigt vad personen ifråga vill ha sagt med kommentaren? Avslutade kommentaren med "konstigt". Det jag tänkte på just då var "är det konstigt att skriva av sig om hur man mår?". Men äh, jag vet inte vad människan ville ha sagt med sin kommentar. Så "S." - kan du förklara dig lite mer än så?

Nämen titta. Redan ett svar.

Där ser man.

Innan jag vaknade nu sista gången (dvs, när jag vaknade för att kliva upp) så drömde jag en mycket mycket skum dröm om ett skepp. Jag kan tyvärr inte återberätta drömmen alls. Den är alldeles för konstig och invecklad. Hur som helst så var det i Kina vi hamnat med skeppet då precis innan jag vaknade. Jag fiskade och fick upp en fisk som såg ut att vara en blandning av en gädda och en liten krokodil. För den hade ben. Trots att jag högg av huvudet av den med en kniv så använde den sina framben till att ta tag i kniven och sedan gled den ner i vattnet igen. Upp dök ett större exemplar av den fisksorten. Med huggtänder. Oookej? Mystiskt. Hela drömmen var bara så jäkla sjuk. Helt enkelt. Det där var bara slutet av den. Allt annat går inte att återberätta.

Idag mår jag förövrigt bättre. Seg som jag vet inte vad och trött är jag också, men mår bättre. När jag går tillbaka och läser mitt deppiga(ste) inlägg så är första tanken som dyker upp: "Va?". Nog för att jag brukar vara negativ, pessimistisk, är osäker, har dåligt självförtroende och mår riktigt dåligt emellanåt. Men det där.. Det där är sådant jag annars skriver om i min riktiga dagbok. Inget för andras ögon. Nu blev det så. Folk får se en del av mig som jag ogärna visar upp eller talar om i onödan. En del av Heidi helt enkelt. Mina innersta tankar. En del tycker att jag fläker ut mitt liv för mycket. Att jag är för öppen. Men ärligt talat, vad finns det för anledning att gömma delar av sig själv? Jag skäms inte för att jag mår dåligt. Det skulle leda till att jag mådde ännu sämre. Nej, jag står för att jag ibland störtdyker rejält och kraschar. Att skriva det gör att det blir mer verkligt. Jag erkänner mina problem istället för att försöka låtsas som om de inte finns. Det funkar ändå inte. Att försöka låtsas som att de inte finns alltså.

Den 25:e oktober till 28:e oktober (preliminärt bestämt att det blir då) kommer Madde ner hit till mig! För första gången. Vi har nu inte träffats på 1,5 år. Verkligen dags för det. De två gånger vi har träffats har jag åkt upp till henne, upp till Norrlandet. Nu kommer hon till Uppsala och vi kommer att ha det väldigt väldigt trevligt och roligt. Strosa omkring på kyrkogården, besöka sexbutiken Lustgården (var evigheter sedan jag var där) och bara ha det bra helt enkelt. Promenera. Prata. Skratta. Madde är världens bästa Madde.

Fredag idag. Är det verkligen redan fredag? Jösses.

Undrar när jag träffar T igen? Igår berättade han att de fått veta att de bara kommer att läsa Algebra fram till tentan som är om två veckor. Sedan företagsekonomi. Så det innebär lite mer ledig tid. Som ska "spenderas vist" enligt honom. Vad det innebär vet jag inte, men han får lite andrum iallafall. Och vi hinner nog ses ja. Fick jag höra också. Great. Nåja, jag säger inget. Frågar inte om när. Har sagt att han får hojta till när han har tid/lust/ork helt enkelt. Det blir bäst så. No stress. Liksom. Det blir när det blir.

Förra veckan när jag körde från hästarna ut till hundarna så hörde jag en låt av Nanne Grönvall på radion. Den fastnade direkt i huvudet på mig och igår skaffade jag låten helt enkelt. Den är ju.. hm.. som den är. Ja, det är låten "Om du var min". Den är bra. Tycker jag. Trots allt.

Just nu lyssnar jag dock på "Sparvöga". Som jag hörde många gånger hösten 2000. Sparvöga. Mio min Mio. Mahna Mahna. För kärlekens skull. Sol, vind och vatten. Bright eyes. Ja, det är de låtar jag minns. För att de alla var med i en playlist som jag hörde flera gånger när jag besökte..ehh.. en vän. Typ.

Och nu blev det "Om du var min" mitt i allt. Den är irriterande lätt att fastna för. Dessutom känner jag lite hatkärlek till den låten. Men ändå.

Inatt drömde jag också om någon. En rätt skum dröm var det. Den började bra (eller vad man ska säga), men sedan blev den bara konstig. Minns inte alla detaljer, men den slutade iallafall med att jag satt kvar på en sten någonstans medan någon gick sin väg utan att vända sig om en enda gång. Där satt jag och kände mig bara.. jag vet inte vad jag kände mig som. Jag visste att det inte var någon idé att ställa sig upp och springa efter och prata och liknande. Så jag satt kvar på stenen. Kunde inte göra så mycket annat. Blev förövrigt kall om rumpan, för stenen var inte direkt ett varmt underlag. Jaja. Skumma drömmar har jag alltid.

Frukost nu kanske.

Förtjänar det inte.

Vill börja med att utfärda en varning, det här inlägget kommer att vara mycket negativt och deppigt. Jag tycker INTE synd om mig själv. Det gör jag aldrig. Jag måste få skriva av mig bara. Så läs inte om du inte vill läsa en massa negativt. Så.

---

Jag har insett något. Jag förtjänar uppenbarligen inte att vara lycklig. Att känna lycka. Glädje. Jag är inte förvånad över det. Det kommer inte som en överraskning. Inget förvånar mig längre när det gäller mig själv. Med tanke på hur jag har varit. Alla sårande ord. Allt krossande. Allt "elakt". Allt som har med mig att göra leder bara till en massa skit. Smärta. Jag förtjänar inte lycka. Jag har insett det nu. Det bara är så. En del förtjänar det - andra inte. Jag tillhör gruppen "inte".

Idag mår jag riktigt riktigt dåligt. Jag har fortfarande inte fått på mig mer kläder än strumpor och trosor. Inga lampor har varit tända på över en timme. Inte teven heller. Enda ljuskällan i min lägenhet är datorn. Jag har legat på sängen och gråtit och krampaktigt hållit i ett gosedjur som pryder sängen om dagarna. Den är bra att krama om och röra vid när jag gråter. Någonting mjukt. Två tabletter har svalts. Ibland kan jag känna att jag lika gärna kan svälja fler än så. Men det gör jag inte. Tre är max. Sedan blir det för mycket. Jag tar två. En känns inte överhuvudtaget. Två. Det är vad som krävs.

Jag förstår inte vad jag gör för fel. Varför är jag som jag är. Varför kan jag inte vara mer som .. andra. Andra som har mer vett i skallen. Sådana där människor som inte förstör för andra. Jag vill inte vara överkänslig. Jag vill inte gråta mina ögon blodsprängda. Men det gör jag. Blodsprängda ögon klär mig inte ens. Det klär nog ingen i. Men jag gör det verkligen inte. Jag vill inte ens se mig själv i spegeln.

Nu önskar jag att jag kunde vända mig till någon. Skriva. Få ord tillbaka. Men jag har tappat allt det. Jag har ingen som helst rätt att göra det. Längre. Inte efter att jag förstört saker och ting. Jag har ingen rätt att ta tid från någon. Jag har ingen rätt att skriva av mig till någon. Som jag gjort förut. Ingen som helst rätt. Jag förtjänar det ändå inte. Jag är inte värd sådan tid längre. Jag får inte sådan tid. Jag har ingen rätt att ens tänka tanken på att skriva ett mail och tro att jag får något tillbaka. Nej. Jag har sumpat det. Allt sådant. I samma veva som jag krossade och förstörde. Det där. Med någon.

Jag gråter. Jag kan inte sluta gråta ikväll. Min kväll har bestått mest av tårar.

Rätt åt mig. Jag förtjänar inte att må bättre nu. Jag är inte värd det.

Hat.

Jag hatar mig själv. Jag hatar Heidi. Det här som ska föreställa Heidi. Allt som är Heidi hatar jag.

Det har jag gjort i bra många år. Jag gör det än. Jag hatar. Inte bara "ogillar" utan hatar. Hat.

Störtdykning.

Förtvivlat rycker jag i snöret som ska utlösa fallskärmen, men fallskärmen vecklar inte ut sig och jag faller. Störtdyker mot marken och vet att snart kommer det att smälla. Rejält. Hårt. Smärta. Ett hårt fall.

Det gör ont i mig. Jag har ingen musik igång. Alls. Teven står på utan ljud. Gardinerna är fördragna och två lampor är tända. Jag duschade någongång före fem. Hittills har jag fått på mig ett par strumpor och ett par trosor. I flera timmar var det bara strumpor jag hade. Orkade inte ta på mer än så. Men nu så.

Jag målade ögonen. Kajal, mascara och ögonskugga. Borstade håret. Trots att jag bara ska vara hemma. Ensam. För jag tänkte att om jag gör så att jag ser bra ut så känns det bättre. Jag kan dölja smärtan jag känner genom att få det yttre att dra uppmärksamheten från det inre. Men en snabb blick på mig. En snabb titt in i mina ögon avslöjar mig. Jag kan inte gömma mig. Jag kan inte maskera mig. Jag kan inte bygga upp en mur. Det finns alltid hål i den. Där andra kan kika in och se vad som finns innanför.

Det de skulle se nu är ett gråtande hjärta. Ett hjärta som gråter blodiga tårar. En själ som gått och går sönder, full med ditsydda lappar för att försöka laga hålen - men sömmarna släpper. Lapparna faller av. Man kan inte lura själen. Själen är listigare än hjärnan. De skulle se bitar av det som ska föreställa Heidi. Mig. Bitar som inte sitter ihop utan ligger huller om buller. Sida vid sida. Jag försöker förgäves sätta ihop bitarna rätt. Försöker få dem att passa. Men vilka bitar jag än tar så passar de inte ihop. Jag letar vidare i högen. Nej. Det verkar som om det fattas bitar för att kunna sätta ihop Heidi. Det som är Heidi. Eller snarare det som borde vara Heidi. Det här skulle de se. De andra. Om de kastade en blick på mig.

Gå upp på taket. Gör det Du. Men ge fan i att hoppa. Jag ska inte. Skulle jag inte göra. Jo, gå upp på taket gör jag ibland. Men hoppa? Aldrig. Nej. Tanken lockar inte ens. Bara tanken är löjlig. Jag tänker den inte ens. "Tänk om jag skulle ratta till vänster". Det gör jag inte heller. Även om den tanken dyker upp.

Snart tar jag i marken med en smäll. Jag överlever. Som alltid.