Störtdykning.

Förtvivlat rycker jag i snöret som ska utlösa fallskärmen, men fallskärmen vecklar inte ut sig och jag faller. Störtdyker mot marken och vet att snart kommer det att smälla. Rejält. Hårt. Smärta. Ett hårt fall.

Det gör ont i mig. Jag har ingen musik igång. Alls. Teven står på utan ljud. Gardinerna är fördragna och två lampor är tända. Jag duschade någongång före fem. Hittills har jag fått på mig ett par strumpor och ett par trosor. I flera timmar var det bara strumpor jag hade. Orkade inte ta på mer än så. Men nu så.

Jag målade ögonen. Kajal, mascara och ögonskugga. Borstade håret. Trots att jag bara ska vara hemma. Ensam. För jag tänkte att om jag gör så att jag ser bra ut så känns det bättre. Jag kan dölja smärtan jag känner genom att få det yttre att dra uppmärksamheten från det inre. Men en snabb blick på mig. En snabb titt in i mina ögon avslöjar mig. Jag kan inte gömma mig. Jag kan inte maskera mig. Jag kan inte bygga upp en mur. Det finns alltid hål i den. Där andra kan kika in och se vad som finns innanför.

Det de skulle se nu är ett gråtande hjärta. Ett hjärta som gråter blodiga tårar. En själ som gått och går sönder, full med ditsydda lappar för att försöka laga hålen - men sömmarna släpper. Lapparna faller av. Man kan inte lura själen. Själen är listigare än hjärnan. De skulle se bitar av det som ska föreställa Heidi. Mig. Bitar som inte sitter ihop utan ligger huller om buller. Sida vid sida. Jag försöker förgäves sätta ihop bitarna rätt. Försöker få dem att passa. Men vilka bitar jag än tar så passar de inte ihop. Jag letar vidare i högen. Nej. Det verkar som om det fattas bitar för att kunna sätta ihop Heidi. Det som är Heidi. Eller snarare det som borde vara Heidi. Det här skulle de se. De andra. Om de kastade en blick på mig.

Gå upp på taket. Gör det Du. Men ge fan i att hoppa. Jag ska inte. Skulle jag inte göra. Jo, gå upp på taket gör jag ibland. Men hoppa? Aldrig. Nej. Tanken lockar inte ens. Bara tanken är löjlig. Jag tänker den inte ens. "Tänk om jag skulle ratta till vänster". Det gör jag inte heller. Även om den tanken dyker upp.

Snart tar jag i marken med en smäll. Jag överlever. Som alltid.