Det kommer ett inlägg, så småningom. Tänkte bara skriva för att visa att jag finns kvar. Jag har bara inte tid, lust och ork att skriva. Men jag ska. Finns så mycket jag vill skriva, en del saker kan jag skriva, andra inte. Få se vad det blir för något när jag tar mig tid att skriva mer.
Nu vill jag mest bara säga att jag.. tja. Jag återkommer.
N hade mitt namn i en lista över personer som "ska" svara på dessa frågor om böcker, så det är väl bara att försöka svara så gott det går, även om jag misstänker att det blir luddiga svar på de flesta av dem. :)
1) One book that changed your life?
Det är väl ingen bok som förändrat mitt liv. Men jag måste väl svara något och säger då "Indicier" av Patricia Cornwell av den anledningen att jag hade tråkigt i Gävle en gång när jag hade stadskörning (övningskörning) och behövde en bok att fördriva tiden med medan jag väntade på min tur. Jag klev in i en bokaffär och såg av en slump den där boken och slog till. Aldrig ens hört talas om P Cornwell. Och jag fastnade! Det gjorde att jag köpte hela serien med pocketböcker som finns om Kay Scarpetta och än är den inte komplett, de två nyaste fattas...:)
2) One book you have read more than once?
"En komikers uppväxt" av Jonas Gardell. En gång när jag fick den av skolan (alla fick ett exemplar), en gång för skojs skull och en gång för att jag skulle recensera den under någon kurs på universitetet. Jag valde då den just för att jag redan läst den och hade rätt bra koll. Jaja.. och lite för att jag var lat. ;)
3) One book you would want on a desert island?
Det måste väl bli en bok om överlevnad då. För jag är värdelös på "friluftsliv" så att säga och skulle nog behöva en hel del hjälp på den fronten och då är det väl bäst med en sådan bok.
4) One book that made you laugh?
"En deppig dag". En bok med roliga/fina bilder på djur med fyndiga texter (en mening per sida) under. Den får mig att le varje gång jag bläddrar i den. Annars så brukar "lättsamma" böcker av tex Marian Keyes få mina mungipor att dra sig uppåt..:)
5) One book that made you cry?
Oj. Nu måste jag plötsligt börja tänka också för att ha ett svar. "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoyfick det att tåras i ögonen på en eller flera ställen. Det gjorde ont i mig att läsa den boken. Skulle tro att någon mer verklighetsbaserad bok fått det att tåras i ögonen också.
6) One book you wish had been written?
Det har jag ärligt talat inget bra svar på. Skulle väl vara en manual till hur jag fungerar. För det vet varken jag eller andra så värst mycket om egentligen. Finns vissa delar av mig som funkar konstigt och då vore det toppen att kunna bläddra i en manual och hitta svaret på varför jag gör si eller så eller tänker si eller så. *nickar*
7) One book you wish had never had been written?
Jag måste säga att en av de sämsta böckerna jag läst var.. eh.. Så dålig att jag inte längre minns vad den heter ens. *Tänker efter*. Nepp. Kan inte minnas vad den heter, men plågsamt dålig var den iallafall! Har den som pocket någonstans i någon kasse.
8) One book you are currently reading?
"Isprinsessan" av Camilla Läckberg. Sedan har jag väl några sidor kvar att läsa i "En tillräckligt vacker dag för att dö" av Jeanette Lindblad. En bra bok. Båda böckerna är bra.
9) One book you have been meaning to read?
Det är många det, men en är väl Liftarens guide till galaxen. Jag köpte den i början av året och den ligger och väntar på att jag ska ha tid att läsa den. Började läsa boken (då lånad) för några år sedan, men kom av mig och nu lär jag börja om från början och det ska jag. När jag har tid.
10) Now tag five people.
Fem?! Jag ska väl vara glad om jag får ihop ett par stycken jag kan skicka utmaningen vidare till. Det får bli Guldängeln, ivve och Sparkle. Fler kommer jag helt enkelt inte på här och nu som kan tänkas läsa bloggen och kanske svara.
För övrigt så har jag idag sovit till elva, surfat, slängt sopor, bakat smulpaj, duschat, pratat i telefon och "bara varit". En "ingenting"-dag med andra ord. Helt okej, helt okej. Jag klagar inte. För från och med första september lär jag ha att göra så att det räcker och blir över. Jodå. Jag kom in på sociologi A efter andra urvalet. Jag ska inte alls läsa engelska som jag ställt in mig på då jag bedömde mina chanser som ytterst få att komma in på sociologin med de reservplatsnummer som jag hade. Tju fick jag! Mycket trevligt. Det ska bli intressant, men troligtvis rätt jobbigt också för den delen. Mycket att läsa. Tänkte försöka tjuvstarta lite med läsningen så att man är lite förberedd sådär veckan innan eller något sådant. Brabra.
Nu lär jag dra igång fläkten, det är varmt här och jag svettas. Onödigt.
Varför sög det till i magen när jag skrev rubriken? Nu menar jag ett sådant där magklumpssug som jag får när jag är nervös över något, tycker att något är jobbigt, har ångest, mår dåligt eller på något annat sätt är ur form. Antar att den känslan dök upp när jag skrev "mindre bra saker".
Mindre bra saker hör till vardagen och jag kan inte föreställa mig att det finns någon människa som inte upplever åtminstone en mindre bra sak om dagen. Vad det är som är mindre bra varierar väl givetvis. Jag kanske tycker att det är mindre bra att jag har minimyror på mitt rum emellanåt, vilket min granne som har silverfiskar på rummet skulle se som en bra sak. Om man nu bara skulle jämföra silverfiskar mot minimyror alltså. Ingetdera är en bra sak egentligen. Äh, det var väl då tusan vad jag svamlar och förklarar saker illa, så nog om det.
Klockan är kvart i midnatt och jag åt nyss en tallrik med yoghurt, osötad (men god och nyttig) müsli och lite solroskärnor hällde jag på också. För att fylla ut. Det smakade sådär, gillar egentligen inte den där yoghurten, men det kunde väl inte jag veta när jag köpte den. Jag såg framför mig hur det skulle vara gott med jordgubbsyoghurt, men just den där faller mig inte i smaken tydligen. Då är det bättre att köra på det jag säkert vet att jag gillar, vanlig hederlig vaniljyoghurt. Gärna den från Valio. Med skruvkork. Smakar det så kostar det. God är den!
Sådär. Gjorde detta fönster lite smalare så att jag kan snegla lite på tv-fönstret medan jag skriver. Jag har tv-kort i datorn, mycket smidigt tycker jag. Jag tänkte titta på NCIS. Gillar den serien. Det är visserligen repriser som sänds, men många av dem har jag inte sett medan andra avsnitt är sådana jag har sett. Som jag i och för sig kan se igen i brist på annat att göra.
Det luktar lite småskumt här emellanåt. Det är från badrummet. Jag åtgärdade dock det för en stund sedan så gott det gick, så att det skulle dofta lite citron istället. Vad är det som luktar? Tänk dig en vattenskada. Tänk dig en massa vatten under en plastmatta. Tänk dig att det där vattnet ligger där bra länge, ibland blir det mer och ibland mindre vatten. Tänk dig att man kliver runt i dusch-hörnan (där vattenskadan är) så att vattnet sipprar ut från väggen - där mattan slutar strax under kaklet. DET luktar inte hallon om man säger så. Igår var det mycket vatten och jag trampade och trampade för att få bort en del av det. Idag är det mindre, men det är ändå en hel del. Jodå, de ska ta tag i det där i augusti. Riva upp golvet och en del av kaklet, hur mycket beror givetvis på hur mycket vattnet/fukten letat sig uppåt. Nåja, det bilr bra tids nog. Blir skönt att få det fixat sedan, mindre skönt är det faktum att jag lär duscha någon annanstans under renoveringen. Det finns duschutrymmen längst upp i varje höghus, där bastun finns. Det är väl antingen det, duscha hos en granne eller duscha hos en vän som gäller. Jaja, det löser sig när det väl är dags.
Nu har programmet börjat och det är ett avsnitt jag inte sett förut. Trevligt. Ja offret de nyss visade var inte så värst trevligt, med inälvorna utanför kroppen och så vidare. Hur som helst ett spännande avsnitt tror jag.
Kan inte telefonen ringa snart? Det gör inget om det blir sent. Jag fick hjärtklappning tidigare ikväll när jag ringde ett samtal, fick dock inte tag i personen och denne skulle (ska) ringa upp senare. När det blir vet jag inte, men det spelar ingen roll. Jag är en nattuggla, så det är ingen risk att jag lägger mig än på ett tag. Hm, nu kände jag det där suget i magen igen. Samtidigt som jag blir smått pirrig (inte av nervositet då alltså) så får jag den där välkända klumpen i magen. Den har kommit och gjort sig hemmastadd. Det är väl lite så att det beror på att jag tänker alldeles för mycket. Som alltid. Men ibland är det svårt att stoppa tankefabriken, speciellt när .. saker och ting ter sig lite annorlunda jämfört med hur det brukar vara. Då sätts rullbanden med tankar igång på maxhastighet så att jag knappt hinner med i tankarnas framfart. Det är som det är. Det går över det också, det ordnar sig på ett eller annat sätt i slutändan. Var sak har sin tid.
Apropå hjärtklappning så ringde jag idag och beställde tid hos husläkaren. Har segat lite väl länge med det sedan jag var där förra gången (när det nu var) för att kolla upp hjärta och mage. Blodprovet som togs då var för övrigt helt i sin ordning, inget konstigt alls. Eftersom problemen kvarstår (magen mår dock bättre..) så har jag bokat en ny tid, precis som läkaren sa åt mig att göra om det inte gick över. Så, sjunde augusti klockan nio har jag tid där. Vad som kommer att göras vet jag inte, men om inget svar på vad som är fel kan hittas då så är nästa steg troligtvis att skicka mig vidare till en kardiolog för att undersöka vad det är som bråkar med mig. Hjärtat är inte att leka med, varken när det gäller fysiska problem eller hjärtproblem orsakade av kärlek. Eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag tror att jag förklarade det där någorlunda bra i alla fall.
Jag städade upp lite härhemma idag. Senast jag gjorde det var i lördags. Har i och för sig hållit efter relativt bra, men det var ändå dags att röja. Vika undan kläder, bädda sängen, diska lite och torka av skrivbordet. Jag längtar till den dagen då de ska tapetsera om här så att jag får nya fräscha tapeter. Det innebär också att jag äntligen kan hänga upp några tavlor på väggarna som just nu bor i bagageutrymmet på Saaben. Där har de bott sedan i början av maj. Känns onödigt att hänga upp dem om de ändå måste ner snart.
Nu kommer jag nog att få samtal! Telefonen plingade till om sms och jag misstänker att det står en fråga om huruvida jag är vaken eller ej. Det var det.
Så jag avslutar nu.
Handduk virad om håret på huvudet. En handduk virad runt kroppen, det är iallafall tänkt så, den har glidit ner så att allt nedanför magen är invirat men inte resten. Lika bra det, det är varmt idag.
Jag solade strax över en timme idag. Gick ut vid tre, lade mig på mage och blundade och njöt en stund innan jag tog fram boken ("Trollbunden" av Jane Green, älskar hennes böcker, "lättlästa" så att säga) och läste. Vände efter en halvtimme på mig och bara låg där och lyssnade på musik. Det gjorde jag medan jag läste också, lyssnade på musik alltså. Det var varmt som satan, men det var skönt ändå. På något sätt. Sakta men säkert får jag färg på kroppen, jag är inte ute efter att bli en pepparkaka, jag är nöjd bara jag får lite färg och det har jag fått. För att vara en Heidi så är jag brun nu. Jag har egentligen lätt för att bil brun, bara jag är ute. Jag får dock sällan tummen ur att verkligen vistas ute i solen på sådant sätt att jag får färg på mig. Det vill säga - jag tar mig sällan tid att lägga mig ute på gräsmattan/sätta mig på balkongen/gå ut och gå så att man får färg/åka till stranden eller dylikt. Hur som helst, jag är nöjd som det är, blir det mer så är det välkommet. Färg alltså.
Just nu sitter jag och chattar lite med Madelene över msn. Det är trevligt. Med lite tur ses vi till hösten, då bör det väl jag som drar mig iväg upp till Norrlandet för att umgås. Måste ju givetvis se hur hon och sambon bor, de som flyttade ihop i en lägenhet i våras. Spännande värre. :)
Om några dagar ska jag ha tagit ett beslut om vad jag ska göra med min höst. Jag tror att det ska gå bra, att tänka ut det alltså. Jag lutar rätt mycket åt ett beslut, som jag tror att jag kommer att hålla fast vid. Så känner jag just idag och har svårt att tro att jag kommer att känna annorlunda de närmsta dagarna.
Den här dagen har varit sådär lite smått tråkig. Men okej ändå. Idag fyller min brorsdotter tre år! Gullunge, hon börjar bli stor. Även om jag har svårt att se framför mig att hon någonsin kommer att vara "stor" i mina ögon. Som är nitton år yngre än mig. Sötunge. Alldeles för länge sedan jag träffade dem, får se till att hälsa på dem snart. Den kommande veckan. Med presenter dessutom.
Hur är livet i övrigt då? Det knallar på. Man skulle kunna säga att jag på det stora hela mår skapligt. Det finns delar av mitt liv som på sätt och vis blomstrar och som gör mig glad. Skulle nog till och med våga sträcka mig till att säga lycklig. Sedan finns det många andra sidor av livet eller snarare mig själv som inte är så bra, de där delarna som ibland gör att jag sjunker som en gigantiskt sten ner mot botten. Men det är som det är, jag väntar ut det och det hjälper ibland - ibland inte. Jag får nog ta och ta tag i det där mer på allvar igen snart, göra något åt det innan det blir värre. Jag är inte dum. Helt enkelt. Hur som helst, jag är glad för att delar av mitt liv är så pass bra som det är. Det behöver jag och det är jag värd. Det visar sig vad det bär med sig framöver, men här och nu trivs jag och njuter för fullt av hur livet kan vara emellanåt. Värme. Inte bara från solen.
Jag ska ta och dra på mig lite kläder och traska till ica för att köpa mig en glass. En Calippo. Jag älskar Calippo. Både Lime och Cola. Typiskt nog har Ica bara en av sorterna i taget, just nu Cola. Det funkar bra. Jag har till och med kontanter att betala glassen för och slipper ta med mig kort. Dessutom tänker jag ändå inte handla något annat. Det finns ätbara grejer hemma. I stort sett iallafall. Det finns mackor, det finns yoghurt, det finns müsli, det finns pasta, det finns gröt. Om jag orkade så skulle jag kunna göra svampstuvning (då måste jag köpa grädde) och ha på mackor, men jag mår ändå bara illa av det efteråt trots att det är så förbannat gott. Så det är lika bra att låta bli. Jag äter något av det andra som jag har hemma, så blir det bra. Äta bör man ..
Det här får räcka för stunden.
Ha en toppendag!
Man kan visst sjunka som en sten ibland.
Det gjorde jag idag. Ikväll. Det bara blev. Inte blev det bättre av att jag var trött och hade ont efter att ha motinerat i nästan en och en halv timme (inlines). Träning kan ibland få mig grinig, speciellt när jag blir trött och känner att jag inte orkar mer och har ont. Jag har druckit vatten och fått i mig socker så att blodsockret höjts, men likförbannat är jag låg. Så pass låg att jag besparar nära och kära mitt umgänge. Jag brukar annars kunna umgås med nära vänner även om det är såhär, eftersom jag har förstående vänner, men ibland sjunker jag så pass mycket att jag känner mig obekväm med att vistas i närheten av människor. Hur nära de än står mig. Det tar på krafterna att försöka hålla humöret uppe, mest för att jag inte vill sprida negativa/tråkiga vibbar omkring mig (så försöker jag hålla humöret flytande), dessutom brukar den rätta sinnesstämningen ändå skina igenom.
Joråsåatt .. jag sjunker som en sten ibland. Vem gör inte det? Jag har dock insett att jag nog gör det lite väl ofta för att jag ska kunna se förbi det som något vanligt förekommande fenomen som inte är något att bry sig om. Jag har varit deprimerad och ätit mediciner mot det och haft samtalskontakter att prata med om det. Jag är relativt säker på att det är något sådant nu också. Det har kommit tillbaka eller mer troligt är att det aldrig riktigt försvann, som jag trodde att det gjorde. Jag trodde inte att det skulle försvinna helt, men jag trodde mig vara så pass "botad" från det att jag slutade med medicinerna och mådde faktiskt bättre. Iallafall ett tag.
Äh, det går i perioder det där. Just nu är det en svacka.
Samtidigt som jag är nere i en svacka så är jag betydligt högre upp och svävar också. Då andra delar av mitt liv lyser upp tillvaron en hel del. Sådant som gör att jag kan komma på mig själv med att le bara sådär ändå ibland. Sådant som gör att jag får ett lyckobrus i magen. Sådant som gör att jag längtar och saknar. Sådant som gör att det känns behagligt att leva emellanåt. Sådant som gör att jag känner mig viktig och betydelsefull - utöver det vanliga.
Men svackor smyger in sig ändå. Som ikväll. Bara sådär. Jag har inte tänkt på något speciellt. Jag fick en kommentar/fråga om vilken värld jag befann mig i eftersom jag förmodligen såg lite.. frånvarande ut. Svaret blev att jag tänkte på min bil. Vilket var precis det jag gjorde. Halvljusen på bilen funkar inte - helljusen, ett parkeringsljus i fram, bromsljus och blinkers funkar. En lampa är trasig i bak också. Inte så populärt att köra när det är sådär, inte populärt hos andra bilister alltså. Körde i skymningen (innan det blev "för mörkt" för mig att vistas ute på vägarna med bilen) och det var allt som allt åtta som blinkade åt mig med helljusen. Varav fyra-fem stycken var lastbilar och bussar. Sådär lagom odiskret. Måste se till att fixa det där, sådär kan jag inte ha det. Man MÅSTE ha fungerande halvljus för sjutton!
Nu ids jag inte skriva mer. Jag ska ta en kiwi. Eller två.
Du ser rätt. Jag är här och dräller igen. Jag tänkte att jag skulle få ur mig en uppdatering. känns lite som om det vore dags för det. Även om jag inte har alltför mycket att dela med mig av. Det där var lögn, som vanligt, jag har visst en massa saker att dela med mig av - jag väljer dock att inte göra det. Helt enkelt.
Kvart över tolv (00.15) gick jag ut på en promenad med mp3-spelaren i högsta hugg. Rask promenad i 40 minuter. Jag kände att jag behövde det. Det var skönt. Träffade ett fåtal människor och det var inom mitt bostadsområde, utöver det träffade jag inte en enda människa. Några bilar körde förbi dock och jag höll på att kliva på en groda (äckligt!) som var på väg att hoppa bort från vägen. Otäckt. För en gångs skull gick jag inte och oroade mig för att jag skulle bli överfallen/våldtagen/rånad/whatever när jag var ute. Visst, det är inte helt kolsvart ute, men det inte ljust ute heller. Jag brukar kunna ägna åtminstone några tankar till att fundera på sådant. Men nej. Det gjorde jag inte. Jaha, där ljög jag igen. Jag tänkte visst på sådant, visserligen saker i stil med "Nåja, de kan ju försöka om de vill - good luck säger jag bara.". Jag kände nämligen att jag skulle kunna klara mig riktigt bra i en sådan där otäck situation, just inatt iallafall. Konstigt.
Men fy. Barbie Girl i min playlist. Vilket kan bero på att jag lagt till en hel drös med "Absolut-skivor" i min lista. Det är en massa "gamla" låtar och lite annat. Nya och gamla hits helt enkelt. En del bra och andra .. mindre bra. Dags att byta låt. NU! Slumpar fram någon annan. Det blev visst Bonnie Tyler - Total eclipse of the heart. Den får duga.
Inte många dagar sedan passerade sjunde juli. Det säger inte folk något va? Nej, förstår det. För mig innebar sjunde juli att snuttan varit död i ett år. Min lilla skrutta Suru fick somna in hos veterinären då. Ett marsvin med en kämparanda och livsglädje utan dess like. Stammis hos veterinären, varit där minst tio gånger med henne. Sista gången var alltså sjunde juli 2005. Efter det åkte jag hem till mina föräldrar och mötte mamma i hallen som tittade på mig och frågade hur det gått. Jag skakade på huvudet och hon satte handen för munnen/ansiktet och blev tårögd. Hon förstod. Hon förstod att snuttan som låg under handduken i transportkartongen inte levde längre. Jag lade henne på köksbordet, på en handduk och bara tittade på hennes livlösa kropp. Älskade lilla snuttebebisen. Hon fick somna ifrån sina krämpor. När hon konstaterats död hos veterinären så klämde han mer ordentligt på hennes njurar som var förstorade och runt dem fanns en massa små tumörer/knölar. Jag gjorde helt klart rätt val. Hennes hälsa var viktigast och vi kom till en gräns då det inte spelade någon roll hur mycket kämpaglöd och livsglädje hon hade, för hon hade ont. Kronisk urinvägsinfektion och förstorade njurar bland annat. Det var nog. Det spelade ingen roll att hon var sprallig och glad och som vanligt för det mesta, när jag visste att de gnälliga ljuden som kom från buren emellanåt berodde på att hon hade ont när hon kissade. Utan att jag kunde hjälpa henne längre. Medicinen tog inte längre. Inget annat heller. Jag tittade på henne en lång stund där på köksbordet, klappade henne och pratade med mamma. Därefter lindade jag in henne i en handduk för att därefter lägga henne i en låda som jag även lade ner några blommor i som jag plockat ute. Sedan grävde jag själv hennes grav under äppelträdet på mina föräldrars gård och lade ner henne där. Den perfekta platsen för henne. Hon älskade äpplen.
Hon blev nästan åtta år, om hon nu inte rentav hann bli det till och med. Vet inte hur gammal hon blev exakt, men minst 7,5 år var hon iallafall. Jag saknar hennes bökande i buren, hennes slickande i mitt ansikte, hennes kuttrande och hennes upptäcksfärder på golvet. Jag saknar allt med henne. Utan tvekan. Hon var ju som sagt min snuttebebis. Jag har utöver henne enbart haft fiskar (som jag bara tog död på, hur jag än skötte om dem) och det räknas knappt. Hon var mitt första "riktiga" husdjur och det enda utöver fiskarna som jag haft.
Klockan är kvart i två och jag borde sova. Det ska jag också. Snart. Jag ska bara...
Imorgon på förmiddagen har jag några samtal att ringa. Först ska jag ringa U-B för att meddela att åtminstone jag och pappa kommer på begravningen på fredag. Ja, det är så att min "morfar" Sture som jag säkert nämnt förut någongång har dött. Det gör ont, men jag vet också att det var det han ville. Han vill inte vara med längre. När hans fru, min "mormor" Signe, dog december 2004 så dog han också. Inombords. Nu får de iallafall vara tillsammans igen. Nu har jag visserligen svårt att tro på sådana saker, men jag inbillar mig ändå att det lite så. Det känns bra att kunna säga på det viset. Att de nu äntligen får vara tillsammans igen. Mormor och morfar. De var inte det "på riktigt", egentligen, men det har jag kallat dem sedan jag var en liten knatte på 4-5 år. Något åt de hållet. Vi hade en alldeles speciell relation, jag och de. Imorgon ska jag ringa deras barn (eller är det kanske antingen Signes eller Stures barn? Jag kan aldrig minnas hur det ligger till med den saken...) och bekräfta att vi kommer på begravningen på fredag. I Eskilstuna. Signe begravning var i januari förra året. Den missade jag. Denna missar jag inte. Det kommer jag inte att göra. Ett sista avsked är viktigt.
Ja jösses vilket muntert inlägg det här var då.
Men jag har faktiskt gladare saker att skriva om också. Egentligen.
Bara det att jag hoppar över att gå in på detaljer och säger bara att jag känner mig väldigt glad mitt i allt elände. Det finns människor som livar upp mitt liv genom att bara finnas till. En del mer än andra. Sedan har det precis varit en alldeles underbart trevlig helg. Blir jag låg så är det bara att tänka på helgen som var, så åker mungiporna upp en bra bit och en skön känsla sprider sig i kroppen. Det är som det ska vara helt enkelt. :)
Nu tänker jag sova. Jag har inte tid att sova bort hela dagen imorgon. Runt elva dyker det upp en kompis till en av mina vänner för att hämta en nyckel och ett passerkort. Med andra ord måste jag vara uppe ur sängen senast halv elva om jag ska hinna vakna till och se lite piggare ut än en zombie när hon dyker upp.
