Sjunka som en sten.

Man kan visst sjunka som en sten ibland.

Det gjorde jag idag. Ikväll. Det bara blev. Inte blev det bättre av att jag var trött och hade ont efter att ha motinerat i nästan en och en halv timme (inlines). Träning kan ibland få mig grinig, speciellt när jag blir trött och känner att jag inte orkar mer och har ont. Jag har druckit vatten och fått i mig socker så att blodsockret höjts, men likförbannat är jag låg. Så pass låg att jag besparar nära och kära mitt umgänge. Jag brukar annars kunna umgås med nära vänner även om det är såhär, eftersom jag har förstående vänner, men ibland sjunker jag så pass mycket att jag känner mig obekväm med att vistas i närheten av människor. Hur nära de än står mig. Det tar på krafterna att försöka hålla humöret uppe, mest för att jag inte vill sprida negativa/tråkiga vibbar omkring mig (så försöker jag hålla humöret flytande), dessutom brukar den rätta sinnesstämningen ändå skina igenom.

Joråsåatt .. jag sjunker som en sten ibland. Vem gör inte det? Jag har dock insett att jag nog gör det lite väl ofta för att jag ska kunna se förbi det som något vanligt förekommande fenomen som inte är något att bry sig om. Jag har varit deprimerad och ätit mediciner mot det och haft samtalskontakter att prata med om det. Jag är relativt säker på att det är något sådant nu också. Det har kommit tillbaka eller mer troligt är att det aldrig riktigt försvann, som jag trodde att det gjorde. Jag trodde inte att det skulle försvinna helt, men jag trodde mig vara så pass "botad" från det att jag slutade med medicinerna och mådde faktiskt bättre. Iallafall ett tag.

Äh, det går i perioder det där. Just nu är det en svacka.

Samtidigt som jag är nere i en svacka så är jag betydligt högre upp och svävar också. Då andra delar av mitt liv lyser upp tillvaron en hel del. Sådant som gör att jag kan komma på mig själv med att le bara sådär ändå ibland. Sådant som gör att jag får ett lyckobrus i magen. Sådant som gör att jag längtar och saknar. Sådant som gör att det känns behagligt att leva emellanåt. Sådant som gör att jag känner mig viktig och betydelsefull - utöver det vanliga.

Men svackor smyger in sig ändå. Som ikväll. Bara sådär. Jag har inte tänkt på något speciellt. Jag fick en kommentar/fråga om vilken värld jag befann mig i eftersom jag förmodligen såg lite.. frånvarande ut. Svaret blev att jag tänkte på min bil. Vilket var precis det jag gjorde. Halvljusen på bilen funkar inte - helljusen, ett parkeringsljus i fram, bromsljus och blinkers funkar. En lampa är trasig i bak också. Inte så populärt att köra när det är sådär, inte populärt hos andra bilister alltså. Körde i skymningen (innan det blev "för mörkt" för mig att vistas ute på vägarna med bilen) och det var allt som allt åtta som blinkade åt mig med helljusen. Varav fyra-fem stycken var lastbilar och bussar. Sådär lagom odiskret. Måste se till att fixa det där, sådär kan jag inte ha det. Man MÅSTE ha fungerande halvljus för sjutton!

Nu ids jag inte skriva mer. Jag ska ta en kiwi. Eller två.