Här och dräller igen.

Du ser rätt. Jag är här och dräller igen. Jag tänkte att jag skulle få ur mig en uppdatering. känns lite som om det vore dags för det. Även om jag inte har alltför mycket att dela med mig av. Det där var lögn, som vanligt, jag har visst en massa saker att dela med mig av - jag väljer dock att inte göra det. Helt enkelt.

Kvart över tolv (00.15) gick jag ut på en promenad med mp3-spelaren i högsta hugg. Rask promenad i 40 minuter. Jag kände att jag behövde det. Det var skönt. Träffade ett fåtal människor och det var inom mitt bostadsområde, utöver det träffade jag inte en enda människa. Några bilar körde förbi dock och jag höll på att kliva på en groda (äckligt!) som var på väg att hoppa bort från vägen. Otäckt. För en gångs skull gick jag inte och oroade mig för att jag skulle bli överfallen/våldtagen/rånad/whatever när jag var ute. Visst, det är inte helt kolsvart ute, men det inte ljust ute heller. Jag brukar kunna ägna åtminstone några tankar till att fundera på sådant. Men nej. Det gjorde jag inte. Jaha, där ljög jag igen. Jag tänkte visst på sådant, visserligen saker i stil med "Nåja, de kan ju försöka om de vill - good luck säger jag bara.". Jag kände nämligen att jag skulle kunna klara mig riktigt bra i en sådan där otäck situation, just inatt iallafall. Konstigt.

Men fy. Barbie Girl i min playlist. Vilket kan bero på att jag lagt till en hel drös med "Absolut-skivor" i min lista. Det är en massa "gamla" låtar och lite annat. Nya och gamla hits helt enkelt. En del bra och andra .. mindre bra. Dags att byta låt. NU! Slumpar fram någon annan. Det blev visst Bonnie Tyler - Total eclipse of the heart. Den får duga.

Inte många dagar sedan passerade sjunde juli. Det säger inte folk något va? Nej, förstår det. För mig innebar sjunde juli att snuttan varit död i ett år. Min lilla skrutta Suru fick somna in hos veterinären då. Ett marsvin med en kämparanda och livsglädje utan dess like. Stammis hos veterinären, varit där minst tio gånger med henne. Sista gången var alltså sjunde juli 2005. Efter det åkte jag hem till mina föräldrar och mötte mamma i hallen som tittade på mig och frågade hur det gått. Jag skakade på huvudet och hon satte handen för munnen/ansiktet och blev tårögd. Hon förstod. Hon förstod att snuttan som låg under handduken i transportkartongen inte levde längre. Jag lade henne på köksbordet, på en handduk och bara tittade på hennes livlösa kropp. Älskade lilla snuttebebisen. Hon fick somna ifrån sina krämpor. När hon konstaterats död hos veterinären så klämde han mer ordentligt på hennes njurar som var förstorade och runt dem fanns en massa små tumörer/knölar. Jag gjorde helt klart rätt val. Hennes hälsa var viktigast och vi kom till en gräns då det inte spelade någon roll hur mycket kämpaglöd och livsglädje hon hade, för hon hade ont. Kronisk urinvägsinfektion och förstorade njurar bland annat. Det var nog. Det spelade ingen roll att hon var sprallig och glad och som vanligt för det mesta, när jag visste att de gnälliga ljuden som kom från buren emellanåt berodde på att hon hade ont när hon kissade. Utan att jag kunde hjälpa henne längre. Medicinen tog inte längre. Inget annat heller. Jag tittade på henne en lång stund där på köksbordet, klappade henne och pratade med mamma. Därefter lindade jag in henne i en handduk för att därefter lägga henne i en låda som jag även lade ner några blommor i som jag plockat ute. Sedan grävde jag själv hennes grav under äppelträdet på mina föräldrars gård och lade ner henne där. Den perfekta platsen för henne. Hon älskade äpplen.
Hon blev nästan åtta år, om hon nu inte rentav hann bli det till och med. Vet inte hur gammal hon blev exakt, men minst 7,5 år var hon iallafall. Jag saknar hennes bökande i buren, hennes slickande i mitt ansikte, hennes kuttrande och hennes upptäcksfärder på golvet. Jag saknar allt med henne. Utan tvekan. Hon var ju som sagt min snuttebebis. Jag har utöver henne enbart haft fiskar (som jag bara tog död på, hur jag än skötte om dem) och det räknas knappt. Hon var mitt första "riktiga" husdjur och det enda utöver fiskarna som jag haft.

Klockan är kvart i två och jag borde sova. Det ska jag också. Snart. Jag ska bara...

Imorgon på förmiddagen har jag några samtal att ringa. Först ska jag ringa U-B för att meddela att åtminstone jag och pappa kommer på begravningen på fredag. Ja, det är så att min "morfar" Sture som jag säkert nämnt förut någongång har dött. Det gör ont, men jag vet också att det var det han ville. Han vill inte vara med längre. När hans fru, min "mormor" Signe, dog december 2004 så dog han också. Inombords. Nu får de iallafall vara tillsammans igen. Nu har jag visserligen svårt att tro på sådana saker, men jag inbillar mig ändå att det lite så. Det känns bra att kunna säga på det viset. Att de nu äntligen får vara tillsammans igen. Mormor och morfar. De var inte det "på riktigt", egentligen, men det har jag kallat dem sedan jag var en liten knatte på 4-5 år. Något åt de hållet. Vi hade en alldeles speciell relation, jag och de. Imorgon ska jag ringa deras barn (eller är det kanske antingen Signes eller Stures barn? Jag kan aldrig minnas hur det ligger till med den saken...) och bekräfta att vi kommer på begravningen på fredag. I Eskilstuna. Signe begravning var i januari förra året. Den missade jag. Denna missar jag inte. Det kommer jag inte att göra. Ett sista avsked är viktigt.

Ja jösses vilket muntert inlägg det här var då.

Men jag har faktiskt gladare saker att skriva om också. Egentligen.

Bara det att jag hoppar över att gå in på detaljer och säger bara att jag känner mig väldigt glad mitt i allt elände. Det finns människor som livar upp mitt liv genom att bara finnas till. En del mer än andra. Sedan har det precis varit en alldeles underbart trevlig helg. Blir jag låg så är det bara att tänka på helgen som var, så åker mungiporna upp en bra bit och en skön känsla sprider sig i kroppen. Det är som det ska vara helt enkelt. :)

Nu tänker jag sova. Jag har inte tid att sova bort hela dagen imorgon. Runt elva dyker det upp en kompis till en av mina vänner för att hämta en nyckel och ett passerkort. Med andra ord måste jag vara uppe ur sängen senast halv elva om jag ska hinna vakna till och se lite piggare ut än en zombie när hon dyker upp.