Kyligt och segt.

Fryser lite, men jag vill inte tända en brasa nu. Bättre att göra det ikväll. Jag kommer ändå inte att vara här överdrivet länge i och med att jag ska åka till Tierp några timmar senare idag. Jag har ätit en vitlöksbaguette, den var okej men inte mer.

Det där blåmärket jag fick igår efter Zeppolins bett är stort, fult och dessutom är det svullet däromkring. Nu skulle ingen få smeka mina lår säger jag bara. Det är knappt jag kan stryka lätt över det området. Inte så skönt att dra på och dra av byxorna direkt. Om jag träffar Saga och Engla idag så kommer de givetvis att pricka mitt lår med händer och fötter, räknar inte med annat. Det vore min vanliga tur. Blåmärken brukar göra ont (tänka sig..), men såhär illa har det inte varit på.. jag vet inte hur länge. Det var längesedan jag hade så ont. Helt enkelt.

Nu dök det en gammal låt av Britney Spears upp i playlisten. Var bra många år sedan jag hörde den sist. "Dear Diary". Jag tyckte att den var bra förut. Mycket för att jag själv skriver dagbok, och den ehh.. tjaa.. Låttiteln säger väl en del om vad låten innehåller. Jag tänker vara skitdryg och slänga in texten här. Miniformat.

"Dear diary
Today I saw a boy
And I wondered if he noticed me
He took my breath away

Dear diary
I can't get him off my mind
And it scares me
'Cause I've never felt this way

No one in this world
Knows me better than you do
So diary I'll confide in you

Dear diary
Today I saw that boy
As he walked by I thought he smiled at me

And I wondered
Does he know what's in my heart
I tried to smile, but I could hardly breathe

Should I tell him how I feel
Or would that scare him away
Diary, tell me what to do
Please tell me what to say

Dear diary
One touch of his hand
Now I can't wait to see that boy again

He smiled
And I thought my heart could fly
Diary, do you think that we'll be more than friends?
I've got a feeling we'll be so much more"


Det var den det. Jag ska skriva i min dagbok idag. Känner att jag behöver det. Har inte skrivit överdrivet flitigt den senaste tiden. Men när jag väl skrivit så har det blivit 3-4 sidor. Mycket jag behöver få ur mig emellanåt. Har alltid haft ett stort behov av att skriva. Skriva skriva skriva. Skrivklåda. Även om mycket av det jag skriver är nonsens. Men då och då dyker det upp icke-nonsens. Ungefär.

Nu spelas låten "Can you feel the love tonight". Den gör mig tårögd. Fortfarande. Efter snart nio år gör den mig fortfarande tårögd. Låten jag sjöng och nynnade för Klara när jag gosade med henne. När hon hade huvudet i mitt knä när jag satt i hennes krubba. När jag var ensam i stallet och borstade på henne mer än en timme. När jag var ledsen och hon tröstade mig, då nynnade jag på den. Ja. Bara den. Ingen annan låt. Någonsin. Den sjöng jag tyst tyst för henne den där jobbiga veckan innan hon skulle få somna in. När hon låg ner i boxen för att hon inte orkade stå under en längre tid. När hon låg ner helt på sidan och hade huvudet i mitt knä. När jag låg och tittade på henne och smekte hennes panna och kinder (ganascherna..). Hon brukade blunda. Då och då öppnade hon ögonen (iallafall det som var uppåt) och tittade på mig och så blundade hon igen och hennes huvud var tungt där i mitt knä. Helt avslappnad. Klarina. 18 december 1996. Det gör ont än. Fruktansvärt ont. 18 december 2005 blir det nio år. Hur har det redan kunnat gå nio år? Känns som en evighet, fast ändå inte.

Ungefär samma sak gäller det här med snuttan. Imorgon är det tre månader sedan hon somnade för gott. Hon ligger och sover intill äppelträdet hos mina föräldrar. Det är en perfekt plats för henne, hon älskade äpplen. Känns tomt utan henne. Verkligen. Men nej, jag vill inte skaffa nya djur. Inte nu.

Fryser än.

Känner mig ledsen idag också. Känner mig inte sådär deprimerad, jag känner mig bara ledsen ändå. Ledsen och trött. Dessutom tänker jag för mycket. Det har jag alltid gjort. Det är knappt jag vågar bli glad eller lycklig över saker, för det brukar innebära att det går åt helvete till slut iallafall. Om något är för bra för att vara sant så är det förmodligen just så också - för bra för att vara sant. Självklart känner jag mig glad och lycklig emellanåt ändå, trots att jag egentligen är livrädd för just det. För att jag inte ska ge Murphy en anledning att uppvakta mig. Han har gjort det så fruktansvärt många gånger att jag knappt reagerar längre när han gör det.

Förövrigt måste jag sluta göra saker som jag vet gör att jag mår sämre. När jag säger åt mig själv att vara tyst så ska jag också vara det. Om jag säger åt mig att jag inte ska höra av mig till den och den personen (tex) så ska jag fanimej inte göra det heller. För jag vet att det gör att jag känner mig dum. Mot mig själv. Som gör något trots att jag vet att det gör att jag blir mer ledsen eller nere eller irriterad på mig själv. Jag säger ofta "nu ska jag inte skriva till/höra av mig till X (vem jag nu än beslutar mig för att inte höra av mig till), utan vänta tills han/hon hör av sig till mig". Det skiter sig varenda gång. Och det gör mig irriterad. Anledningen till att jag överhuvudtaget säger sådant till mig själv är att jag ibland känner mig jobbig. För PÅ och dryg. Jag vill inte det. Jag vill inte att man ska tröttna på mig. För mycket Heidi är inte bra. Helt enkelt. Dessutom (om det handlar om killar/män) så vill jag inte att jag ska missuppfattas. Om jag hör av mig mycket så kan det tolkas som att jag är efterhängsen och jobbig, för PÅ som sagt. Så känner jag mig iallafall. Emellanåt. Det har jag alltid gjort. I hela mitt liv har jag känt så. Sådär jobbig.

Nu går jag ut i stallet och mockar. Lika bra att få det gjort.

Orkar inte skriva mer. Jag svamlar bara på om en massa skit.