Det är visst natt nu.

Som om jag kan gå och lägga mig när småbebi.. eh.. jag menar.. ehh.. katterna är ute. De ligger förmodligen och sover uppe på höloftet eller något, men jag är inte så förtjust i just det. Att de är ute inatt. Jag är liksom van vid att sova med dem, jag vill ha dem inne på natten så att jag vet var de är. Nu vet jag inte var de är. Någonstans på gården är de, för de går mycket mycket sällan längre än så. Gården är tillräckligt rolig för dem om man säger så. De härjar för fullt ute och klättrar i träden och gömmer sig i buskarna och kryper in här och där.

Hoppas de snart kommer på att de vill komma in i värmen och sova istället.

Känner mig fortfarande ledsen. Huvudvärk har jag också dragit till mig. Känner av något i halsen, men eftersom jag vägrar acceptera en förkylning eller liknande denna vecka så låtsas jag inte om sådant. Jag vägrar. Jag har inte tid att vara sjuk denna vecka. Jag KAN inte bil sjuk, för även om jag skulle bli sjuk så skulle jag få bita ihop och ta hand om djuren. Djuren framför allt. Faktiskt. Viktigast att de mår bra. Sedan kommer jag själv.

Usch.. Gör verkligen ont där på låret. Där Zeppolin bet mig. Jo precis, b e t mig. Hon har bitit mig sisådär en gång förut och det var mer än sex år sedan. Mitt finger har inte blivit "sig själv" sen dess. Det svullnade upp då och blödde som fan där huden skrapats bort av hennes tänder, och mitt finger förblev så tjockt. Så mitt högra pekfinger är litelite knubbigare än det vänstra. Då var det mitt fel, mitt finger var ivägen helt enkelt och jag gav henne moroten på helt fel sätt. Hon hade inte en aning om att mitt finger också strök med. Liksom. Jag blev inte arg på henne, var min egen klantighet. Idag däremot, idag gjorde JAG inget fel. Hon buffade vänligt till mig lite på låret när jag höll på att knäppa spännena i fram på hennes täcke. Sedan var det en buff till på gång (trodde jag) men istället bet hon mig där hon buffat mig innan. "VA FAN GJORDE DU SÅDÄR FÖR?!" fick jag ur mig ja. Hon var inte sur, hade inte öronen bakåt eller liknande. Utan var som vanligt - förutom att hon bet mig i låret. Vet inte vad hon fick för sig där och då, jag skällde på henne och lät henne veta att jag var arg. Sedan bröt jag ihop. Fullständigt. Det gjorde så fruktansvärt ont. Glad för att jag hade jeans på mig.

Hennes straff blev att jag inte rörde vid henne. Knappt tittade på henne. Inget klappande, pratade inte med henne och gosade definitivt inte med henne. Hon visste att hon gjort fel, det syns på långa vägar när det gäller henne. Hon visste också att jag var arg. Jag är mycket sällan arg, men när jag blir det så visar jag det tydligt för att hon ska förstå att hon gjort något som inte är acceptabelt. Och hur mesigt det än låter att "dra in" på sådana där saker så kan jag säga att det är ett hårt straff.. Med tanke på hur jag är mot henne i vanliga fall. En massa gulligullande, kliande, vänliga ord och kindsmekningar. Att jag låter bli sådant är ett straff helt enkelt. När jag hämtade grepen för att fixa till bädden (efter att jag satt på täcket och så) så buffade hon lätt till min hand som jag höll fast grepen med. Jag sa inget, tittade inte på henne, rörde henne inte. Hon buffade till grepen lite lätt med mulen. Jag brydde mig inte. Jag var arg och höll fast vid att låta henne veta det. Hon blir sådär, det är hennes sätt att be om ursäkt på.. Som när jag flög av henne sommaren 1998. En fjantig avramling. Vi galopperade i skogen och hon tvärnitade för att hon såg en läskig fläck (någon hade eldat där intill vägen så att det var en stor svart fläck där). Jag gjorde en snygg volt ner på marken och landade framför henne. Med tyglarna kvar i handen. Hon backade ett steg för att inte kliva på mig. Jag borstade av mig och hoppade upp och så fortsatte vi att galoppera. Gjorde inte ont eller så. Men när vi kom tillbaka till stallet och jag hoppade av så vände hon direkt huvudet bakåt mot mig som stod bredvid och lade huvudet mot min mage.. Det var hennes förlåt. Det är så hon gör.. Hon visar mycket tydligt att hon har dåligt samvete/vet att hon gjort fel/liknande. Hon är en speciell häst. Svårt att beskriva henne egentligen. Men hon är mycket speciell.

Gör verkligen jätteont där. Minsta lilla snuddning där gör ont som jag vet inte vad. Jag grät från det att jag bröt ihop där och då tills jag hade gett hästarna kvällsmat och var halvvägs på vägen upp till huset. DÅ slutade tårarna rinna. Ajaj. :(

Jag älskar när folk försvinner från msn utan ett ord. Verkligen. Inte. Men äh, jag är van. Jag har svårt för att bara dra utan att säga ett ord, iallafall om jag pratat med någon tidigare eller sådär. Även om jag varit tyst i flera timmar så brukar jag kläcka ur mig ett "hejdå" eller "godnatt" innan jag går. Alla är vi olika.

Nu ska jag kolla om katterna behagat att dyka upp.. Sedan går jag upp och lägger mig. Helt enkelt.