"Det ordnar sig".

Tre ord jag skulle vilja säga. Men jag kan inte det. Helt enkelt. Vill kunna säga det till mig själv och mena det, dessutom vill jag säga det till .... ja. Precis.

Om en timme ska jag hem till Lisa och äta nybakade kanelbullar, se på tv och umgås. Hon ringde 45 minuter sedan och sa något i stil med "vad sägs om nybakade kanelbullar?". Inte riktigt så, men något åt det hållet. Inte kan man väl tacka nej till något sådant inte. Så jag ska dit. Runt åtta sådär.

*gäspar*

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på vad jag har gjort. Vad allt jag gjort lett till. Vad som hamnat i skymundan och vad som skulle kunna vara. Någongång. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte är säker på att det är förstört för all evighet. Just nu är det det. Men.. Jag kan inte säga att det aldrig blir något. Helt enkelt. Jag kan inte säga att det inte blir något med någon - någongång. Om inte någon gör som jag och drar sig undan och inte vill ha mig. Det kan jag inte göra något åt. Just nu kan jag inte ge 100% av mig. Men .. vem vet vad framtiden har att bjuda på. Å andra sidan vet jag vilken "tur" jag brukar ha. Om jag någongång blir/är redo att ge mer av mig själv så är det troligtvis försent. Chansen krossad helt. Det kan man aldrig veta. Man vet egentligen ingenting om hur ens liv blir och inte. Vad som blir och inte blir. Inte fullt ut.

Flera gånger idag har jag hållit på att svimma. Sådär som jag beskrev det i ett tidigare inlägg. Puckokropp säger jag bara. Den får ta och skärpa till sig innan jag gör slut med den och flyttar in i en annan. Eller något. Äh, det går inte. Jag vet det, men ibland känns det som om det vore toppen om det gick att göra så.

Inte lite omogen jag känner mig. Inte alls. Bara väldigt.

Bus. Barnasinnet ska man ha kvar. Oavsett ålder. Sådant behöver jag. Min framtida pojkvän (vem det än blir) måste vara en som får mig att skratta. Som retas med mig och hittar på hyss. Jag behöver det. Det gör att jag trivs. Humor är viktigt. Omtänksamhet. Retsamhet. Bus. Spontanitet. Lust (ja, när det gäller sex). Förståelse (jag är inte lätt att vara tillsammans med i alla lägen..). Tillit. Trygghet. Kärlek. Allt. En person som inte drar sig för att släpa med mig på bio eller något liknande. En person som inte heller drar sig för att kura ihop sig med mig i soffan och titta på tv en hel kväll och bara vara. En person som finns där. Alltid. Det som är viktigast av allt (i stort sett) är att jag måste få vara mig själv. Jag vill inte vara tillsammans med en person som jag känner att jag inte kan vara mig själv med. Ibland är jag sur och måste få vara det. Det går över. Ibland är jag väldigt flummig och fruktansvärt omogen. Men jag måste få vara det. Ibland är jag känslig och gråter för minsta lilla. Känner mig som världens sämsta människa. Men jag måste få känna så ibland. Jag vägrar gå omkring och bli hämmad. Jag måste få vara den jag är. Både på gott och ont. Älska mig för den jag är eller försvinn och hitta en annan som är bättre. Helt enkelt. Ska man vara tillsammans med mig så får man hela paketet. Hela paketet innehåller många bra sidor men också många dåliga.

Eh, det där lät nästan som en kontaktannons. Men var det inte menat. Alls.

Finns det ingen som har en trollformel som löser ens problem i ett nafs?