Vilse.

Babben ligger till vänster om mig och sover. Varenda gång jag går in här på kontoret så följer hon med och lägger sig bredvid på golvet. Rosso var här nyss och blev kliad i mitt knä och nu är han och sover någonstans. Valparna är trötta och Bazil ligger och sover antingen ute eller i vardagsrummet medan Breeze ligger utslagen på golvet till höger om mig. De är trötta och jag är trött. Mitt under den timmeslånga promenaden tidigare idag trampade jag hårt på en spetsig sten som träffade mitt högra fotvalv och det gör ont än. Jättelätt (inte..) att gå på små stigar emellanåt över stockar och sten och samtidigt få trädgrenar i nyllet. Dessutom försvann ena valpen vid ett tillfälle. Jag ropade och visslade, men inte ett ljud eller spår efter honom. De andra tre hundarna såg ut som frågetecken och Breeze sprang hit och dit och tittade efter sin bror/lekkamrat Bazil. Det var utan tvekan evighetslånga tio minuter att ropa och titta efter honom. Vi vände och gick tillbaka till åkern där stigen vi börjat gå på började. Då kom han springande från skogen (inte från samma håll vi kom ifrån) och var blöt och flåsig. Då kunde jag andas igen. Valparna brukar ibland dröja kvar någonstans när man går, men de kommer alltid ikapp efter max en halv minut.. Usch. Inte roligt. Senare under promenaden kändes det som om jag aldrig skulle hitta till en stig jag kände igen (vi gick alltså på en för mig okänd stig), men med de där hundarna som känner skogarna häromkring kan man inte gå vilse. Tack och lov.

En timme till ska jag vara här, sedan bär det av mot Tierp och stallet. Ännu mer att göra.

Jag borde inte få existera på denna jord. Jag står fast vid att jag borde tatuera in en varningstext på mig själv. Jag gör mer skada än nytta och jag hatar mig själv för det.