Kross.

Hej. Det här är en intervju med Heidi aka Krossaren:
- Hej Heidi. Hur känns det att vara en krossare?
- Förjävligt. Jag försöker att inte vara sådan, men misslyckas alltid.
- Dags att isolera sig kanske?
- Jo, en bra idé. Utan kontakt med omvärlden = inget krossande.
- Men, har du någongång blivit krossad själv?
- Nej, om det nu inte räknas att jag krossat mig själv i samma veva som jag krossat någon annan.
- Vad gör du för att försöka bli något annat än krossare?
- Allt i min makt. Men det misslyckas. Murphy älskar mig. Enda jag inte krossat.
- Tack.

Jo. Idiotiskt löjligt. Jag vet. Men va fan. Är jag inte bättre än såhär? Hela vägen hem från Tierp tänkte jag på det. Hur .. jag finner inte ens ord för det. Fan för mig helt enkelt. Toppen, jävligt toppen. Jag kan inte göra annat än .. att säga förlåt. Men det hjälper inte. Det tätar inte hål i hjärta och själ. Det torkar inte upp hjärtats tårar. Det gör inte allt bra. Det är futtigt. Ett förlåt är ibland det största som finns och ibland så fruktansvärt futtigt. Nu är det futtigt. Det känns futtigt. Men jag kan inte .. göra så mycket annat.

Foten gör ont. Hoppas den är bättre till imorgon. Vill ogärna ha ont när jag ska klampa runt i skogen flera timmar. Dock inte i sträck, går oftast max en timme per promenad.

Tabletten gör mig extra sömnig. Dags att sova. Nu.