Har jag missat något?

Är det inte jag som lever mitt liv och tar mina egna beslut? Har jag missat något? I den manualen som finns för mitt liv (den manualen innehåller tyvärr inte svar på alla frågor jag har om livet) så står det inget om att någon annan bestämmer över det eller kan tycka och tänka en massa saker om det. Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att jag själv bestämmer hur jag vill leva och vad jag vill göra och allt? Jo, så är det.

Min mamma tycker att det känns som om jag inte vet vad jag vill (vilket i och för sig stämmer till viss del) och att jag kanske borde ta en paus från pluggandet och jobba istället. Eh, jaha. Jag vill inte det. Nu går jag visserligen och dräller och det jag ska göra i höst är att skriva ett pm och börja plugga till tentan i januari. Ja, den där jäkla anatomi och fysiologi-tentan som jag skrivit tre gånger nu. En fjärde blir det. Jag behöver poängen. Hon sa något om att mitt självförtroende (?) sjunker om jag håller på och börjar läsa något och hoppar av. Flera gånger till och med. Jaså? Mitt självförtroende har då inte påverkats av det. Jag mår bättre nu än när jag läste till lärare och när jag läste till röntgensjuksköterska. Det var inte jag. Jag trivdes inte. Jag mår inte dåligt av att sluta, jag mår bra av att hoppa av om det är det känns fel. Dessutom bekymrar hon sig över min ekonomi. Det gör jag också, men jag klarar mig. Jag behöver inga pekpinnar och åsikter om hur jag lever. Tack så mycket. Jag har tillräckligt mycket att tänka på och hålla reda på att jag inte behöver mer. Jag sa att jag är 21 år. Jag är vuxen. Jag bestämmer vad jag gör och inte. Vad jag ska läsa och inte. Allt. Allt bestämmer jag själv. I mitt liv. Jag har huvudrollen i filmen "Heidis liv" och jag är ingen perfekt huvudroll, men jag har en huvudroll och den håller jag fast vid. Jag lever mitt liv. Ingen annan lever det eller kan leva det åt mig.

Min mamma vill bara väl, men jag har sagt ifrån ordentligt flera gånger (bland annat idag då) angående allt det hon har åsikter om. Känns bra att äntligen kunna göra det. Att inte bara bryta ihop när hon kommer och säger saker utan stå stark och säga vad jag tycker om saker och ting. Jag har blivit starkare.

Hon hänger inte riktigt med i vad jag läser och inte läser och vad jag ska läsa och inte. Vad jag har för planer för framtiden och inte. Det förstår jag, det är knappt jag själv hänger med. Jag vet bara att multimedia ska jag inte fortsätta läsa. Till våren ska jag läsa något, vad det blir visar sig. Det är mycket sådant jag behöver tänka igenom ordentligt nu. Plus en massa andra saker också såklart. Det är inte lätt att vara en Heidi full med tankar. Å andra sidan, vore inte livet lite tråkigt om allt bara gick lätt hela tiden? Om man bara kunde glida runt på en räkmacka och aldrig göra något aktivt? Men för mycket motstånd är inte önskvärt heller. Lagom är bäst. Oj så oväntat sagt av en person som lever i Landet Lagom, som även kallas Sverige.

Ja jösses. Livet är något underligt. Det är en sak som är säker. Just nu både hatar och älskar jag mitt liv. Hatkärlek. Jag vet inte vilken sida som väger tyngst för tillfället. Det är som det är. Jag måste tänka efter ordentligt som sagt, vad jag vill och inte vill göra. Det blir inte lätt, självklart inte. Inget förhastat, det är en sak som är säker iallafall. Det är jag som sitter bakom spakarna och styr mitt liv. Få se om jag kör ner det i diket eller om jag lyckas hålla det på vägen.