F.J.S.

Eftersom jag inte vill svära i rubriken så skriver jag istället initialerna till tre svordomar. För det är vad jag spontant känner just nu. Bara sådär ändå. Det är känslan som dyker upp.

Förövrigt har jag varit hemma hos Lisa ikväll. Gick dit efter halv nio (ville titta klart på Time Out först), vi bakade kladdkaka och tittade på tv. Pratade om konstiga saker (som jag såg att Lisa kommenterade i ett tidigare inlägg: "Konstigt egentligen. Hur Lisa + Heidi = mystiska samtalsämnen & frossande i onyttigheter. VARJE GÅNG! Imponerande...") och åt som sagt onyttiga saker. Kladdkaka med grädde till. Drack coca-cola till det. Igår åt vi på Max. I måndags frossade vi chips och coca-cola på kvällen. Eh, jag anar en viss trend när det gäller våra "möten". Jag klagar inte. Verkligen inte. Det är trevligt att mina vänner (eh, alla tre som jag umgås mest med) är lika svaga för onyttigheter som jag. Så slipper jag känna mig som Fröken Onyttig helt ensam..;)

Det här är inte ett dugg intressant att läsa om, men idag har jag på mig en svart sammetsbehå. Jag har alltid gillat denna bh, men den har varit jobbig på ett sätt. Att den högra bågen "ätit" sig ut flera gånger. Så att jag har fått sy igen för att den ska stanna där den ska vara och inte visa sin vita topp utanför. Vilket är irriterande, jobbigt att hålla på och sy sådär om och om igen. Tog med mig behån hit från Tierp (där den legat i flera år, osydd och jag lämnade den där av just den anledningen att jag var less på att sy) för kanske en månad sedan. Då tog jag fram nål och tråd och tänkte sy igen skiten. Jag tänkte om. Jag drog ur båda bågarna istället, eller byglar heter det kanske. Hur som helst så är den utan sådana nu. Så har jag gjort med ett par behåar förut. Som dummat sig på samma sätt som denna gjort förut. Denna sitter snyggt iallafall nu, trots att byglarna är borta. En del behåar tappar passformen fullständigt efter en sådan makeover, men denna sitter skönt nu också och ser till och med bra ut. Vilket nog mest beror på storleken av mina bröst. Nu när de är lite större så.. hm. Det ser bättre ut helt enkelt. Nåja, det var det jag ville ha sagt. Att denna svarta sammetsbehå är en av mina favoriter och att den trots allt fortfarande sitter bra på mig, utan byglar i. Slut på stycket om behåar. Punkt.

Imorgon är det fredag. Eller det är det redan, klockan är halv ett. Om tolv timmar ska jag åka ner på stan. Jag ska umgås med Hanna och Linnea ett par timmar. Trevligt trevligt. Linnea-gos. Det tycker jag om. Givetvis tycker jag om att träffa Hanna också. Med eller utan Linnea. Numera är Linnea dock alltid med och det är ett stort stort stort plus i kanten kan jag säga. Gullunge.

Sedan ska jag .. ja, vad ska jag sedan? Det visar sig. Jag ska hem iallafall och jag ska plocka undan lite/städa. Känns trevligare att komma hem nästa söndag om det är städat härhemma. Disk finns det inte alls just nu och blir det disk imorgon så diskar jag det på en gång. Så. Mitt hem är trevligt att återvända till sedan.

Min mage är sådär otrevligt svullen igen. Så att jag ser gravid ut. Jag ogillar det.

Jag har förövrigt kommit ner till låt nummer 32 nu. Alltså när det gäller "100 Greatest Guitar Solos". För en gångs skull låter jag mediaspelaren ta dem i ordning och inte slumpa. Så att jag verkligen får höra alla. Sedan kan jag dra igång slumpfunktionen. Men inte nu. Nu tas de i ordning.

Mitt huvud känns väldigt konstigt. Jag har inte huvudvärk. Jag är inte yr. Jag mår inte illa. Men mitt huvud känns konstigt. Det känns som om det är lite "tungt", men ändå inte. Då menar jag inte tung som i trött. Det känns bara väldigt konstigt och jag kan inte beskriva med ord hur det känns. Känslan i huvudet. Och mina armar känns också konstiga. Underarmarna, inte överarmarna. Orklösa på något sätt. Det är nästan sådan känsla i huvudet också, men ändå inte. Det går inte att beskriva som sagt. Känns bara fruktansvärt konstigt i huvudet och i mina armar. Övriga kroppen är som den brukar, inget anmärkningsvärt alltså i övrigt. Jag tar tag i en liten mjukishund som ligger här på bordet, som jag köpte en gång inför ett tandläkarbesök bara för att ha något att klämma på. Jag klämmer åt så hårt jag orkar men det är inte mycket...

... Känslan jag har i mina armar nu, liknar känslan jag brukar få i mina händer när de värsta aggressionskänslorna bubblar upp. De som ligger och pyr under ytan och aldrig kommer ut. Då kan det nästan börja klia i fingrarna och de känns samtidigt lite orklösa. Fingrarna alltså. Händerna. Känslan i dem är att slå. Hårt. Jag brukar ta frisk luft när den känslan dyker upp. Frisk luft och så klämma på något mjukt (som den där stackars mjukishunden) tills händerna inte pallar mer. Tills orken verkligen är slut i dem. Jag skakar på armarna och händerna för att bli kvitt den där speciella känslan i dem. Som jag inte kan beskriva.

Nästan så känns det nu. Men jag har inga aggressionskänslor nu. Det var några månader sedan jag hade just sådana, just sådana speciella känslor som jag knappt pratar om med folk för att det känns onödigt att ta upp den delen av mig själv. Som ändå dyker upp sällan. Hur som helst, mina armar känns konstiga. Händerna likaså. Fingrarna likaså. Huvudet är mystiskt och nu ska jag avsluta det här inlägget och istället lägga mig. Det känns som om jag inte kan göra så mycket annat än just det.

Godnatt. Är förövrigt nere på låt nummer 36 nu. Yngwie Malmsteen - Black Star.