Jag ger upp.

Det var väl lika bra, att tårarna kom nu, då kanske de hinner sina tills jag ska till att sova. Inget speciellt som utlöste dem, de bara började rinna. Från högra ögat först, som det brukar vara. Som vanligt.

Just i denna stund skulle jag göra allt för att få känna ett par armar runt min kropp. Jag kräver ingen tröst eller liknande, jag vill bara känna ett par armar hålla om mig. Länge. Under tystnad. Det skulle räcka. Just nu.

Jag stänger av datorn nu. Få se om jag överhuvudtaget tänker skriva något i min blogg under dagen. Det visar sig, vad jag känner för och inte. Som det känns nu så är det inte troligt. Även om skriva är terapi för mig. Whatever, jag ska sluta svamla nu och stänga av och krypa ner i sängen. Jag och min värkande kropp. Och tårarna, som verkar ha bestämt sig för att hålla mig sällskap ett tag. De får rinna, kanske rinner en del tankar ur mig tillsammans med dem. Ibland kan det vara så, jag önskar att det är så nu.

Godnatt.