Engla.

Mamma ringde en stund sedan, frågade om dopet och sådär. Hon nämnde Engla och jag kom på att jag skulle ringa till henne. Så när mamma babblat klart så ringde jag hem till Englas familj och bad att få prata med henne. Som vanligt var hon tyst i början men sen började hon prata med stor entusiasm. Dock var det svårt att höra vad hon sa, för de har en trådlös telefon och jag misstänker att hon fipplade med den samtidigt. Förmodligen hade hon också svårt att hålla den ordentligt för det lät som om den nuddade vid hennes kind hela tiden så att det brusade och hade sig. Jag ville bara höra hennes röst och även om vi inte kunde prata så länge så var det mysigt. Hon råkade lägga på en gång och jag ringde upp och hon kom och pratade. När min bror sa att till henne att hon pratat klart så protesterade hon hejvilt genom att gnälla (halvgråta) och säga "Englaaaa". Jag gissar på att hon sträckte en arm mot telefonen när hon sa sitt namn. Men hon sprang iväg och lekte ganska snart när hon förstod att det var över för hennes del. Gullunge, jag saknar henne och jag saknar Saga. Mycket. Underbara barn.