Kan inte låta bli.

Om sex timmar är det uppstigning för min del. Men jag är inte tillräckligt trött för att sova. Propavanen fick jag hoppa över, eftersom jag ska upp så tidigt och köra bil. Är inte läge att vara seg då. Jag har inte packat. Jag har inte gjort annat än slötittat på Romeo & Julia. Nu.. Nu är jag bara här. Tårarna är inte långt bort, vilket också är en anledning till att jag inte vill lägga mig i sängen. Att lägga sig där när jag inte är trött leder till att jag ligger och tänker vilket leder till tårar. Jag har sagt det hela dagen, det här är en onödig dag. Verkligen.

Stirrar på skärmen, vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska skriva. Vet bara att jag inte kan låta bli att skriva, när jag är nere så skriver jag mycket. Att skriva är en slags terapi för mig, har alltid varit det. Att skriva dagböcker och att skriva dikter, som ingen får läsa. I stort sett. Dikter har jag inte skrivit på länge nu, finner inga ord i mina tankar som kan skrivas om till en dikt. Poesi. Är inte min starka sida.

Det är en låt med Dolly Parton som jag vill höra. Jag har bara läst texten och den texten.. ja, vad kan jag säga om den. Den gick rätt in första gången jag läste den. Jag ger mig inte förrän jag fått höra hur den låter också. Jag läste texten 17 juli, första gången. Idag såg jag filen med låttexten när jag letade efter en annan låttext och läste igenom den, Lost forever in your kiss. Vackert.

Inte ett ord på flera minuter. Fingrarna vilar på tangetbordet, men de rätta orden vill inte komma fram. Därför jag svamlar på, hela tiden. Alltid. Svamlar gör jag mycket. Det är en del av mig det också. Heidi. Jag.

Läs aldrig gamla mail och dylikt när du är nere. Det blir bara värre. Sluta tänk för helvete Heidi!

Nu ska jag inte skriva mer, jag ska försöka sysselsätta mig lite. Packa vore bra till exempel.

Det gör så ont, så ont. Ont.