Det går utför.

Jag väntade mig att det skulle ha blivit bättre till idag, men istället går det utför. Jag hade väntat mig att klumpen i magen skulle ha flyttat ut så att jag slapp den. Jag hade väntat mig att den jobbiga ständigt närvarande känslan i kroppen skulle ha försvunnit. Jag hade väntat mig att tårarna sinat till idag.

Jag hade fel.

Det har blivit mer. En större klump, mer tårar.

Varför?

Det är allvarligt talat så att jag önskar att det skulle bli så att jag bryter ihop fullständigt en gång så att det här försvinner helt istället för att ligga och störa. Nejdå - istället blir jag då och då påmind om hur jag mår genom att tårarna oprovocerat stiger i ögonen och klumpen gör sig hemmastadd i magen. Till vilken nytta? Jag skulle förstå det hela om jag går omkring och funderar på "jobbiga" saker eller liknande, men det gör jag inte så pass mycket att det här är befogat så att säga. Jag tänker alltid mycket, för mycket enligt vissa. Jodå, det säger jag ingenting om. Men det finns gränser för vad jag tycker är okej att få ögonläckage över så att säga.

Svammel.

Jag har sovit för dåligt, speciellt den senaste veckan, det gör att jag blir känsligare. Det gör att klumpen lättare hittar in i magen på mig, det gör att tårnivån i ögonen stiger lättare till översvämningsgränsen än vad den skulle göra i "vanliga" fall. Det är bara att bita ihop och vänta tills det går över. Det är inget jag inte kan hantera. Jag har varit med om det här förut, många gånger till och med. Jag vet att det går över, bara jag låter det ta sin tid istället för att kämpa emot eller låtsas som ingenting.

Den här dagen har inte varit så bra. Dagens höjdpunkt var när jag träffade brorsdöttrarna en sväng. Underbara barn, jag saknar dem verkligen när det går längre (för all del kortare också) perioder mellan gångerna jag träffar dem.

Ja. Det var väl allt. Jag ids inte skriva mer. Att lägga sig är inget alternativ än så länge, det lär dröja.