Djur som lider.

Ikväll har jag varit hos Lisa. Innan jag gick dit så pratade vi över msn, hon tyckte jag kunde köpa apelsinkrokant och cola till henne. No problems. Kiosken/närbutiken ligger på andra sidan vägen huset hon bor i. I samma område som jag bor i alltså, vi bor två minuters promenadväg från varandra. Mycket smidigt att ha vänner så nära. Hur som helst, jag skulle köpa det där till henne och gå hem till henne med det och umgås. Sagt och gjort. På vägen dit ringde jag ett samtal, jag gick väl extra långsamt för samtalet varade i runt fyra minuter. In på kiosken och handla det där till henne och så dit. Vi pratade och tittade på tv. På bland annat Family Guy, Medium, delar av filmen "Snygg, sexig och singel" som vi båda sett åtminstone två gånger förut.

Sedan zappade Lisa över till Animal Planet. Just då var det ett program där "djurpoliser" fångade in höns/kalkoner/liknande hos någon som hade skött dem illa. Döda djur här och där, varmt ute, mycket avföring överallt och de hade tuggat på varandra för att de inte fått mat och sådär. Hemskt. Sedan tog de hand om hundar som en 70-årig aggressiv man hade hos sig. Hundarna var aggressiva, men i övrigt i rätt okej skick. Men sedan .. Lisa sa "efter reklamen visar de en häst". Innan det hade hon nämnt i förbifarten att hon på dagen sett två extremt undernärda hästar i just det där programmet.

Jag har VÄLDIGT svårt för att se just hästar lida. Självklart är det otroligt jobbigt att se andra djur lida, som hundar och katter och vilda djur som folk har som husdjur (såg ett program om schimpanser igår till exempel), men just hästar har jag extra svårt för. Det är vad jag är känsligast för. De visade två hästar som var så undernärda att det bara var skinn och ben. Verkligen bara skinn och ben. Jag tittade. Kände vattennivån stiga i ögonen. Kände en tår rymma ut från högerögat och det gjorde så ont att se det där. Det brukar bli sådär, det rinner tårar men that's it. Idag tog jag av mig glasögonen för att torka bort tåren som rymt och Lisa tittade på mig och .. frågade om kanalbyte och det brast för mig. Inte så lite heller. Nu snackar vi inga diskreta snyftningar, utan rätt så odiskreta. Jag kunde inte hjälpa det. Hästen som såg värst ut var lik en häst som jag haft som sköthäst förut. Som om det inte räckte med att den var extremt undernärd och utmattad. Kanal byttes. Det blev bättre efter ett tag. Men jahaja, nu har Lisa sett mig gråta. Det är inte många av mina vänner som sett mig gråta kan jag säga. Även om jag är rätt känslig och sådär. Ska rätt mycket till för att jag ska gråta bland folk (folk = utomhus bland folk, hos/i närheten av vänner och liknande), men det brast helt enkelt. Jag KAN inte se hästar lida. Eller djur överhuvudtaget. Men just hästar smärtar extra mycket.

Det fick mig att minnas den där sköthästen (som jag förövrigt måste hälsa på i vår, punkt slut. Inte sett honom på många år nu och jag vill se hur han har det nu - han har det riktigt riktigt bra där han bor nu, hos precis rätt person för honom. Han är väldigt väldigt speciell och känslig, den hästen) som jag nämnde tidigare. När han och en massa andra hästar kom till ridskolan jag brukade vistas på när jag var yngre så var hästarna inte i så gott skick. Detta var 1996. De kom från en hästhandlare i Småland. En del av hästarna var väldigt skygga, rentav livrädda när man närmade sig i stort sett. Sifos var rätt lugn, men istället hade han verkligen inte gott hull och var "kantig". Han hade rasp långt upp på bakbenen (orkar inte förklara vad det är, de som vet - de vet helt enkelt), skorpor mellan ganascherna (kinderna..), pälsen var flottig och äcklig att ta på och han hade skorpor runt skapet (underlivet) - som förmodligen var sårskorpor efter kastrering. En av hästarna visade sig vara dräktig (det kom fram ungefär några veckor innan fölning, ingen visste om det förrän då). Hur som helst, den där sköthästen tog jag till mitt hjärta. I början lite som en tröst för att min "egentliga" sköthäst var sjuk och jag pysslade om båda. Båda behövde mig. Sifos behövde mig för att få en massa kärlek och ompyssling och Klara som var sjuk behövde också pysslas om. Hon blev sämre och sämre, sex dagar innan hon avlivades fick jag veta att det var cancer. Men det är en annan historia. Som jag tagit upp många gånger förut.

Hur som helst, Sifos. Han var inte i gott skick alls. Han fick sig ett bad för att pälsen skulle bli fräsch (det fick de alla om jag inte minns fel), jag pysslade om hans rasp och kliade bort skorporna han hade mellan ganascherna. Jag borstade honom minst en timme om dagen och det dröjde inte länge förrän han favoriserade mig. Hur skulle han inte kunna göra det, när han fick så mycket ovillkorlig kärlek och ompyssling helt plötsligt? Efter två veckors skötande så gnäggade han varje gång han såg mig, när jag ropade eller visslade. Så snabbt tydde han sig till mig. Han blev bättre och snyggare till utseendet. Han var fyra år, knappt inriden. Han var omusklad och det blev såklart bättre när han kom igång med motion och sådär. Dock blev han aldrig riktigt "snygg" i kroppen. Hans kroppsform är lite speciell (lång) och han blev inte riden så mycket eftersom han var så speciell. Vem som helst kunde inte rida honom. Han såldes till en privatperson. Som ärligt talat inte heller riktigt rådde sig på honom i alla lägen, hon var för feg bland annat. Sedan såldes han till den nuvarande ägaren. Jag har sett bilder på honom och pratat med henne och mailat henne. Han ser verkligen ut att ha det riktigt kungligt därborta i det "nya" hemmet! Han har verkligen hamnat rätt, hos någon som förstår honom och rår sig på honom. Som vet hur han ska tas. Han är fint musklad och mår verkligen toppen. Det gör mig glad. Verkligen. Även om han såldes dit utan att jag fick veta något .. så jag fick aldrig ta avsked. Och nu har jag i över ett år skjutit upp att hälsa på av olika anledningar. Det är en bit att åka, men jag ska. Jag måste se honom. Få röra vid honom och se hur han förändrats.

Några saker har dock inte förändrats. När jag skötte honom lärde jag honom att pussas med överläppen. Man sägr "puss" och så pussar han en i ansiktet med överläppen. Det gör han fortfarande. Det berättade den nuvarande ägaren om. Jag lärde honom också att "bocka", det vill säga gå ner på framknäna. Det gör han fortfarande. Det sitter djupt inrotad. Och det känns fint på något sätt att veta att "delar av mig" finns kvar hos honom på det sättet. Jag tror inte att han glömt mig. Hästar glömmer aldrig. Det har jag fått bevisat för mig flera gånger förut, när jag skött hästar som jag sedan inte sett på 1-2 år och när jag sett dem så har de vetat precis vem jag är. Fantastiskt.

Oj. Jag som bara skulle nämna att det där programmet fick mig att gråta .. blev visst en liten utläggning.

Det är inte svårt att lista ut att jag är en tvättäkta djurvän. Att djur är en stor och viktig del av mitt liv, det har det alltid varit. Jag har haft ett enda husdjur i mitt liv, min snuttebebis marsvinslurvrumpa. Som jag fick ta över från första ägaren efter tre år för att de inte ville/kunde ha henne kvar. Döden eller hamna hos mig. Jag valde att ta henne. Oskiljaktiga i över fyra år. Första året var hon sjukdomsfri, övriga år var hon stammis hos veterinären. Pigg och levnadsglad som få - men sjuk. Det var håravfall hit och klåda dit, tumör vid ena spenan som var stor som en pingisboll som opererades bort när hon var fem, det var urinvägsinfektioner som sedan blev kroniska och njurproblem och gud vet vad. Men aldrig aldrig aldrig tappade hon livslusten eller glädjen. Som veterinären sa många gånger "Aldrig har jag sett ett så sjukt djur vara så frisk!". Alltså, frisk till sättet. Visste man inte om de där problemen så var det omöjligt att se på hennes sätt att vara att hon var sjuk. Hon var en kämpe.

Sjunde juli 2005 blev hon en ängel. Jag valde att låta henne somna in. Slippa undan problemen som blev värre, som behandlingar inte längre rådde sig på. Hellre låta henne somna in innan det blev värre, än att hon skulle bli just värre och självdö en kanske plågsam död. Nu sover hon under äppelträdet hos mina föräldrar.

Men fan så deppigt det här inlägget blev! Det var ju inte alls meningen för sjutton.

Nu ska jag äta upp det lilla som finns kvar av salladen, ja jag är medveten om vad klockan är. Sedan ska jag kolla lite vad det är för filmer som går på bio just nu. Kan nog bli något sådant i helgen. Jag vet iallafall några filmer som jag skulle vilja se, så något finns det väl. Det visar sig. Behöver inte ha koll på det nu.

Sådär. Roligare inlägg en annan dag kanske. Å andra sidan, man måste väl skriva om det som finns under ytan just där och då. Inatt var det visst mest djur och depp i samband med det som fanns i hjärtat och då är det det som kommer ut. Plättlätt. Svårare än så är det inte.

Sleepa tajt när det är dags.