Skulle inte tro det nej.

Någon anonym (vad annars..) skriver en kommentar om att jag borde döpa om denna till en hundblogg. Skulle inte tro det nej. Den heter och kommer att fortsätta heta "Mitt liv och jag". Hundarna är en del av mitt liv, men någon hundblogg är det knappast. Jag skriver om dem när jag har dem här eller har varit hundvakt eller ska vara det. I övrigt skriver jag i stort sett bara om annat. Ska jag döpa om bloggen varenda gång jag skriver om något annat? Så om jag åker och shoppar och skriver om det så ska jag döpa om bloggen till "shoppingblogg"? Nej, precis. Så sorry anonym, jag tänker knappast döpa om bloggen.

Varför är det förresten bara anonyma människor som skriver sådana kommentarer? Och andra liknande. Är det så jobbigt/svårt att stå för det man har att säga att man inte vill visa vem man är? Jag skriver inte kommentarer anonymt i andras bloggar. Känns bara löjligt. Jag står för mina kommentarer, helt enkelt.

Jag kom hem för en stund sedan. Först gick jag och Babben en halvtimmes promenad och därefter svängde vi förbi hemma hos Lisa för att säga hej och umgås en stund. Har inte träffats på länge nu så man har lite abstinens om man säger så. Var väl där i 45 minuter och därefter traskade vi hem (två minuter tar det..). Nu sover Babben och jag skriver här (doh..) och mailar lite. Ska väl krypa ner i den där sängen, så småningom.

18 november. Lite mer än en månad kvar till jul. Det känns inte bra. Alls. Om jag ska vara ärlig.

Min mamma skickade förövrigt sms när jag var ute och gick med Babben. "Så du är inte hemma, jag ringde och ingen svarade". Jag ringde upp och sa att jag var ute och gick med hunden. Hon höll väl på att få hjärtat i halsgropen eller något, för att jag var ute så seeeeent (efter elva) och gick. I mörkret. Ensam med en hund. Ja? Jag går där det finns lampor (nåja, ett par hundra meter var lamplösa - där lyste månen upp vägen för mig bara..) och på gång-och cykelvägar. Känner mig inte rädd eller orolig. Hon sa något om "läser du inte i tidningar om allt som händer och blahablaha". Eh, jo. Men det kan lika gärna hända mitt på ljusa dagen. Behöver inte vara natt för det. Helt enkelt. Nåja, pratade väl ett bra tag. Hon ringde upp. Mitt batteri tog slut (hörde jag på telefonen) så jag avslutade samtalet innan det var HELT tomt. För jag vill gärna att det är åtminstone lite batteri i telefonen så att den går att starta utifall jag måste ringa ett samtal av någon anledning eller liknande.

Snart fyra månader. Har det verkligen gått så lång tid? Har det verkligen gått så kort tid? Ja.

En dag fri från tårar. 17:e november. Hoppas denna dag, den 18:e också blir det. Tack. Torsdagen kändes okej som sagt, som jag skrev i förra inlägget. Har gjort mitt bästa för att tränga undan tankar som jag inte vill tänka, tankar som bara gör mig .. vilsen. Eksynyt. Tankar som stör. Helt enkelt.

Har inte så mycket mer att skriva. Hörde rykten (nåja, Babbens matte skrev det i ett mail) om att det skulle bli fint väder i helgen. Hoppas hoppas, för då kan vi gå långpromenader. Det är trevligt. Och inte vara inne så mycket, vi går på en heldag ut minst fyra gånger. Morgonpromenad, promenad mitt på dagen, promenad före kvällsmaten, promenad ett par timmar efter kvällsmaten och så nattpromenad. Det är visst fem gånger. Vanligtvis. Idag har vi gått två gånger, eftersom hon varit här sedan strax efter halv fem. Vi gick på promenad runt halv sju till efter sju och därefter runt elva i en halvtimme. Långpromenader är bara trevliga om vädret är fint, annars är det inte överdrivet njutningsbart att gå långt.

Nu ska jag ta och .. hm. Borsta tänderna, byta om till nattlinne och därefter krypa ner i sängen bredvid Babben. Så som hon ligger just nu så finns det plats för mig också. Men om hon ändrar sovställning så kan det bli svårare att få plats. Dock brukar hon bli glad när jag kommer och lägger mig och ställer sig upp och då kan jag passa på att lägga mig ner och så får hon lägga sig där det finns plats.

Godnatt.