Hemma är jag.

Och nu är jag hemma. I min lägenhet. Home sweet home.

Packa upp och allt sådant där jobbigt tar jag tag i imorgon. Nu orkar jag inte. Känner inte för det och vill inte och ska inte heller. Imorgon kan jag göra det, svårare än så är det inte.

Trött och seg. Ska bli skönt att sova ut imorgon eller åtminstone få ligga och dra mig så länge jag känner för det utan att behöva tänka på att jag måste skynda ut i stallet för att ge hästarna frukost. Jag ska dock inte sova bort hela dagen. Tanken är (om det inte regnar..) att jag ska pallra mig iväg till exempelvis Ekonomikum för att plugga. För att få saker gjorda helt enkelt. Då kan jag inte bli distraherad, det är jag och mina böcker. Det borde få mig att koncentrera mig bättre än om jag bara är hemma. Vi få se. Regnar det så skippar jag det och är hemma, men om det inte regnar så cyklar jag dit. Typ.

Få se, hur det blir på onsdag. När det är VM-kval och allt. Om jag hakar på eller inte. Vore i och för sig rätt.. trevligt på sätt och vis. Komma ut bland folk.

Fy fan så dryg jag är. När man tänker efter. Eller man behöver inte ens tänka efter.

Min mamma ställde igår en fråga som hon gått och hållit på sedan i juni när jag sa åt henne att sluta fråga mig om det var och varannan dag. Jag satt med Saga i mitt knä i vardagsrummet och hon grejade lite med något vid fönstret och så kläckte hon ur sig frågan. Jag blev smått ställd. Även om jag redan i fredags kände på mig att hon skulle fråga just det där igår när jag hälsade på. Pappa har tydligen undrat någongång, men mamma har sagt att eftersom jag sagt åt dem att inte fråga så vet hon inget om något.

- "Jaha, har du träffat någon ny eller så?" sa hon och såg allmänt.. öh.. glad ut.
- "Ehh.. jag? Någon ny? Hmm.. ehh.. alltså..."
- "Ja, någon ny?"
- "Ehh.. lustigt att du frågar för.. ehh.. men alltså..."
- "Men snälla Heidi, du behöver inte rodna för det" sa hon med ett flin.
- "Näää, men alltså.. jo.. Ja. Men liksom.. Vi är inte tillsammans. Vi är vänner.. fast..."
- "Ta inte hem någon snobb bara, någon "fin" människa som ser ner på hur vi bor" (och så malde hon på lite mer efter det)
- "Men stopp här nu. Nej, jag ska inte ta hem någon. Herregud. Lugn. Och förövrigt är han ingen snobb eller vad du nu sa. Och som sagt, vi är inte tillsammans.. men.. hm.. äh.. saksamma.."

Jag är så smidig. Jag har SÅ lätt för att hitta bra formuleringar. Inte. Och kunde hon inte hållt sig ett tag till? Senast ii fredags sa jag till Andreas (en kompis) över msn att jag inte tänker berätta något självmant. Om jag nu inte "skaffar" mig ett seriöst förhållande. Frågar de så svarar jag. Annars är jag tyst. Givetvis frågade hon dagen efter.. Jaja.. Det är som det är. Helt enkelt.

Jag vet ingenting. Om någonting. Det är som det är och jag har inga klagomål. Nepp. Hur skulle jag kunna ha det? Om man tänker efter. Men man ska inte tänka efter för mycket, då blir det jobbigt. Katastroftankar har jag fått nog av. Å andra sidan tänker jag hellre att saker och ting går åt skogen och om de inte gör det så blir jag extra glad. Eller något. Så tänkte jag inför klassresan till Polen. Jag ville verkligen inte åka, men åkte ändå. Jag förväntade mig det värsta och allt som var bättre än "det värsta" kändes bra. Sådan är jag. Tänker man på det sättet så blir man inte lika besviken. Helt enkelt.

Jag bara maler på. Jag vet att jag börjat tre stycken här nu på raken med ordet "jag". Man kan tro att jag är ett ego. Det är jag visserligen, emellanåt.

Bara för det ska jag ringa till Johanna nu. Om hon har tid att prata det vill säga.