Varningstext.

Jag borde tatueras med en varningstext.

Såhär har det varit hela mitt liv. Därför borde jag ha en varningstext. Jag lyckas krångla till saker, jag säger fel saker, jag gör fel saker, jag sårar och sviker människor jag älskar och listan kan göras oändlig. När ska jag lyckas göra något rätt? Hanna skrev häromdagen att vi borde ta och flytta till Jokkmokk hon och jag och skaffa några renar. Långt ifrån allt. Låter inte som en dum idé. Dock ogillar jag mygg och det är lite väl mycket mörker där när det inte är sommar. Blä. Varningstext. Gör ont att tatueras har jag hört, men det vore väl inte mer än rätt det.

Att lära känna mig och komma mig nära är farligt. Hur jag än gör så gör man sig illa på mig. Vad ska jag göra? Isolera mig? Kapa all kontakt med omvärlden så kan jag bara göra mig själv illa?

Jag vet inte.

Fan för livet som är komplicerat och jävligt. Jag vet att medvind inte är att räkna med alltför ofta, men lite oftare skulle inte skada. Eller vad säger du om det Murphy? Ska du ta och lämna mig ifred snart?

Trots detta, hur jag är och vad jag tycker och känner, så är jag omtyckt för den jag är. Älskad för den jag är. Av vänner, familj och andra nära och kära. Hur är det möjligt? "Älska mig när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det som mest" är det inte något åt det hållet man brukar säga? Det är nog så det är med mig.

Jag är långt ifrån ett helgon/ängel med en gloria över huvudet. Om jag har en gloria så hänger den på sniskan och det har den alltid gjort. I mina föräldrars ögon har jag alltid varit den skötsamma av barnen (vilket kan stämma, om man jämför mig med mina bröder) och någon slags.. ängel. Hur det är med den bilden nuförtiden vet jag inte, men jag tvivlar på att den består. Att bilden är densamma. De vet bara hur den Heidi är som de får se. Det är mycket de inte vet om mig, så är det väl för de flesta föräldrar. Att de inte riktigt vet hur barnen är till 100%.

På mitt kylskåp hänger ett vykort som mamma och pappa skickat till mig en gång (januari 2004). På det står det såhär (text på framsidan):

En dotter

Ett barn är ett mirakel
väl värt att vänta på.
Det största och det bästa
en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa
från början med sin charm.
Och gärna blir hon buren
av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna
på att bara vara rar.
Och livet har så mycket
som lockar och som drar.

Den tiden går så fort
från liten tjej till stor.
Dock är hon alltid älskad
långt mera än hon tror.

Jag läser det där en gång om dagen. Det stämmer in så bra. Det är så det är. Livet.