Beundrare.

Idag när jag lade ner ett papper i min översta skrivbordslåda så såg jag en nyckelring jag fått av Madde. Då kom jag plötsligt på att för några år sedan (hur många år sedan tro?) hade jag en beundrare i Halmstad. Han skickade en nyckelring med en Mirandanalle som höll i ett hjärta (alltså, sådan där platt metallsak eller vad man ska kalla det) till mig. Sådär ändå. Om jag inte minns fel så var det något mer som fanns med i kuvertet. Hur som helst, det som slog mig var att jag kan för allt i världen inte minnas vad han hette (eh, heter)! Det är totalt nollställt i huvudet på mig. Minns inte ens första bokstaven, hur gammal han var och var jag stötte på honom på internet egentligen. Ehh.. Duktigt Heidi. Jag ser den där nyckelringsnallen då och då. Ibland brukar jag försöka tänka efter vad han hette, men det går inte. Omöjligt. Jag var inte intresserad av honom, inte mer än vänskap. Han däremot var intresserad av mig (uppenbarligen). När jag nu ändå är inne på "beundrare" så har jag ett foto på en kille från Holland. Edwin heter han, inte pratat på bra många år nu. Han hade inget kort på sig själv på datorn utan skickade ett foto med snigelpost istället, där han skrivit på baksidan. Har för mig att det är ett vykort med också. Kan nog inte kalla honom för beundrare, även om han var det på något sätt.

Innan jag blev tillsammanss med Christer (i början av 2001) så skickade han tre röda rosor med blommogram (i december 2000) med ett kort som det stod "jag gillar dig" på och "Krister". De i blomaffären hade stavat fel. Vi hade inte träffats ens. Det gjorde vi då när vi blev tillsammans. Inte ett varaktigt förhållande. Eftersom jag träffade Tony på alla hjärtans dag och vi blev tillsammans där och då (eh, ja, jag hade två förhållanden samtidigt i ett par veckor.. Tony visste om att Christer var min pojkvän men Christer visste inte att jag träffat Tony - bara att jag nämnt honom). Jag fick en röd ros då. Jag träffade min kompis Emma inne på Forumgallerian när jag var på väg någonstans med honom och då gick han och köpte en ros som han dök upp med.

År 2000 fick jag ett halsband av Anders (då var vi ihop ja), guldhalsband med ett hjärta som har en liten sten i mitten. Av Christer fick jag ett halsband med ett hjärta som alla hjärtans dag present. Av Tony fick jag ett halsband med ett hjärta som har 15 små diamanter i ett rutmönster. Det har jag förövrigt på mig nu, det är fint. Mamma säger att jag samlar på mig "souvernirer" från pojkvänner/killar. Men ursäkta mig här nu igen. Jag BER knappast om att få sådana saker. Jag har fått sådant ändå.

När jag var kär i en kille som hette Conny under hösten 1999 (besvarat, men vi kunde inte bli tillsammans av olika anledningar) så fick jag en nästan tom liten flaska med Farenheit (killparfym ja). Det var den han använde och jag fick den där som ett minne av honom. Att jag liksom hade något som påminde om honom, även då när vi inte träffades (hos min dåvarande bästa vän där han bodde...). Den flaskan har jag förövrigt kvar, i en låda hemma i Tierp.

Jag har sagt det förut och jag gör det igen. Av någon anledning är det så att faller man för mig så gör man det rejält. På ett eller annat sätt. Om det är kärlek eller om det är sex (min kropp eller så) som gör att de fastnar varierar (nej, jag har inte en massa beundrare nu, även om det där kanske fick det att låta så). Men fastnar gör de. Ibland är det lite jobbigt, iallafall om jag inte ser något hos dem. Om så bara vänskap - ibland känner jag inte ens något sådant. Ibland faller jag*. Såklart.

Eva sa häromdagen att jag är en killmagnet. Men ursäkta? Fresterska sa hon också för den delen. Flörtig må jag vara, men fresterska? Det klingar inte positivt tycker jag. Låter som om jag medvetet frestar killar/män till att falla. Att jag kastar ut krokar och ser till att de fastnar. Så är det INTE. Jag är mig själv, jag bjuder på mig själv och är öppen. Det tilltalar en del. Vad kan jag göra åt det? Isolera mig?

Jag ska inte mala vidare om det där. Jag skulle egentligen bara skriva om den där jäkla nyckelringen, bara för att jag försökte tänka efter vad den killen heter som skickade den. Men det är bara att inse att det kommer jag aldrig att komma på. Toppen Heidi. Så omtänksamt av dig.

Nu är maten klar dessutom. Jag ska äta.

* Angående det där med att jag faller också ibland. Det har hänt ett par gånger. Det är två som jag fastnat för ordentligt. Andra har det inte varit så med, då har det väl mer varit så att jag blivit intresserad eller liknande när jag träffat dem IRL. Som Tony - vi skulle för fasen bara fika i brist på annat att göra (min pojkvän bodde uppe i Härnösand). Jag var tio år yngre. Men vi föll pladask där och då. Direkt. Innan hade jag inte tänkt en tanke på att han skulle vara någon jag skulle kunna falla för mer än som en vän. Men tji fick jag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Verkligen inte.