Det värker.

Jag kör rally på en väg full med kurvor, tvingas mot min vilja att bromsa in när de snävaste kurvorna närmar sig för att hålla mig kvar på vägen istället för att hamna ute på någon stubbåker. Lyssnar på Rix FM och tröttnar, byter kanal till City 106,5 - tröttnar igen och byter tillbaka till Rix FM. Konstaterar att det inte är några bra låtar som spelas, det är det sällan. Då och då dyker det upp någon låt som får mig att le, som får mig att känna sorg, som får mig att slappna av och så vidare. Men inte denna morgon. Jag svänger in på grusvägen och parkerar bilen, konstaterar att jag även idag kommer att få böka en del för att ta mig därifrån. Orkar inte parkera om och hoppar ur bilen. Hör hundarna skälla. Låser bilen och börjar gå mot huset, ser hundarna i köksfönstret där de står och skäller och väntar ivrigt på att någon ska släppa ut dem. Tittar på skylten som hänger på dörren, den får mig att le varenda gång jag ser den. På skylten står "Kommer strax men ej på order. Ty född till slav är ingen border". Jag går in i huset och de gnyr och skäller om vartannat för att de är glada att se mig. Jag ler och hälsar på dem, släpper dem lösa och släpper ut dem på gården. De springer ut en snabb sväng, men springer in igen för att jag är kvar i hallen - de vill hälsa ordentligt.

Gladast är Rosso. Rosso som även går under namnet "Kungen". Han anser att han är kung och därför får han göra som han vill, ignorera dem han inte känner för att hälsa på eller umgås med och vadå lyssna? Bara om han känner för det. Det finns givetvis sådana han lyssnar på, men de är få. Han har valt ut mig, jag är en av de utvalda. Första gången vi träffades klappade jag lite på honom, men sedan kände han inte för att vara social med mig längre. Andra gången vi träffades var han gosig som få, satt i mitt knä i evigheter och satt bredvid och ville bli kliad och gosad med. Kungen Rosso - en nyvunnen vän. Tredje gången var han ännu "värre" - han hoppade upp i mitt knä tre gånger. Första gången satt han där i en halvtimme och blev kliad, hade inga planer på att hoppa ner. Inte förrän en bil kom och körde förbi, då for han iväg i full fart tillsammans med de två valparna och skällde. Sedan kom han tillbaka till mig och hoppa upp i mitt knä. För att bli kliad ytterligare en stund. Senare under dagen hoppade han upp i mitt knä när jag satt och läste om dinosaurier i köket. Sällskap, plugghjälp. Fjärde gången vi träffades var idag, han var gladast av dem alla att se mig. Rosso, en helmysig hund.

Det är de andra också. Helmysiga. Embla har smält (nu pussas hon och kommer för att bli kliad och gullad med lite då och då, förut när jag träffat henne hos Johanna och så vidare, nöjde hon sig med att hälsa och kanske eventuellt möjligtvis bli lite kliad på) och hon är verkligen speciell. Mycket söt och hon tycker också om mig, tack och lov. Skulle kännas konstigt om någon av hundarna inte tyckte om mig. Men alla gör det. Misstänker att det är svårt att inte tycka om någon som tar ut en på flera promenader under några få timmar och som mer än gärna sitter och kliar en tills man tröttnar och som dessutom bjuder på sockerkaka när hon själv äter det. Skulle jag vara en hund (som blir omskött av mig) så skulle jag utan tvekan tycka om mig. ;)

Den där sista meningen blev konstig. Saksamma.

Jag trivs hur som helst hur bra som helst därute med hundarna. Jag tycker om hundarna - hundarna tycker om mig. Jag får betalt för att göra något jag älskar att göra, vara i närheten av djur och bara gosa, klia och vara sällskap. Jag får dessutom en massa motion, vilket är bra. Sedan att jag känner att jag fått skavsår på lite konstiga ställen på tårna (under en del av dem typ) är inte så trevligt, men det är inget att bry sig om. Igår fick jag dessutom höra att det är synd att jag ska flytta, för jag är den bästa hundtjej de haft och att de kanske borde flytta kenneln också nu när de "hittat" mig. ;)

Sådant värmer. Att få höra att jag är bra på något, att jag gör en bra insats. Kommer att sakna dem när jag flyttar. Det första som dök upp i mitt huvud när jag bestämde mig för att verkligen flytta var "Zeppolin...". Åtta år augusti detta år. Åtta år har jag hjälpt till med henne regelbundet, en gång i veckan - ibland mer. Förra sommaren var hon mer min häst än Pernillas skulle man kunna säga, det var få dagar förra sommaren som jag inte red eller var ute hos henne. Pernilla var höggravid och dessutom blev det kejsarsnitt = fick inte rida på ett bra tag. Jag skulle sköta om Zeppolin 2-3 dagar i veckan. Det blev sisådär sex dagar i veckan. Härligt. Jag trivs med henne. Har alltid sagt att hon är det bästa deppmedicinet som finns. I levande form. Även om hon kan driva mig till vansinne ibland (som i fredags). Det kommer att göra ont som fan att flytta ifrån henne, längre bort. Men jag kan inte låta en sådan sak hindra mig från att "bli något". Det vill säga skaffa mig en utbildning, utvecklas och ta mig framåt. Jag kommer knappast överge henne bara för att jag ska flytta, men det kommer att gå längre mellan gångerna jag kan träffa henne. Kanske en gång i månaden? Det hoppas jag, att det blir så. Detta sätter igång lite andra tankar också.. Jag vet att Pernilla behöver hjälp med hästarna (Zeppolin..) för att hinna med, nu när hon börjat jobba lite mer igen och sådär. Det svider på sätt och vis, att någon annan förmodligen kommer att ta hand om henne. Jag är dock relativt säker på att vem det än blir, så kommer personen inte att ta hand om Zeppolin så som jag gör. Utan att överdriva och utan att skryta kan jag säga att jag har min första plats för all evighet på Zeppolins favoritlista oavsett vad. Ingen har pysslat med henne så mycket som jag gjort under dessa åtta år. Pernilla är ägaren, hon rider henne och tävlar med henne. Hon ger henne mat och mockar. Visst kelar hon lite med henne då och då, borstar av henne och så vidare. Men klitanten - det är jag. Gostanten - det är jag. Pysseltanten - det är jag. Hon som överröser henne med kärlek - det är jag. Så har det varit från första stund. Sedan augusti 1997. Ja, jag kommer sannerligen sakna att pyssla med henne sådär ofta.

Apropå saknad. Telefonen ringde en stund sedan, ingen sa något. Jag sa hallå flera gånger och tänkte lägga på när jag hörde min mamma säga "säg någonting då Engla". Tyst i luren. Mamma tog luren och sa att Engla satt och lyssnade på mitt hallåande, men sa inget (ehh, som om jag inte märkte det..). Mamma pratade på ett tag och Engla lekte och pratade i bakgrunden, jag hörde bland annat henne säga "Engla bada", hon visste att det var jag i luren, hon känner igen min röst. Hon förknippar mig mycket med bad ja. "Heidi Engla bada!" brukar jag alltid få höra när vi träffas nuförtiden. Gullunge. Hon kom till telefonen igen, då pratade hon på som bara den. Berättade om en mus och mat (de tittade visst på tv). Sedan sa hon en massa jag inte förstod. Hon sa också att Saga sover och något om sin mamma och så vidare. Hon lär sig fler och fler ord, dock är det fortfarande svårt att förstå vad hon säger/menar emellanåt. Ska bli kul sedan när hon kan prata ännu mer och man förstår mer.. :)
Saknar henne och jag saknar Saga. Engla träffade jag dock sist jag var i Tierp, ringde då för att be dem komma med henne bara för att jag ville träffa henne och leka med henne och bara vara i närheten av henne. Dem kommer jag också att sakna när jag flyttar. Men än är det ett tag kvar tills dess.

Insåg tidigare, när jag skrev något om hundarna och att det är synd att jag ska flytta, att jag inte nämnt att jag göra just det. Flytta. Jag har sagt att jag får lov att flytta om jag ska ta mig vidare och utvecklas, men jag har inte sagt att jag verkligen ska fullfölja det. Det ska jag. Januari, då flyttar jag. Om fyra månader. Det är långt dit och ändå inte alls långt. Tid alltså, lång tid. Men ändå inte lång tid. Jag har fullt stöd från alla håll och kanter. Kanske inte alla kom jag på, men min familj har inte sagt ett pip om det hela. Inget negativt, de stöttar mig.

Imorgon måste jag ta och ringa några samtal kom jag på. Jag är dålig på att höra av mig, jag borde skämmas. Vad är jag för en vän egentligen? Måste skärpa till mig, verkligen. Skärpning!

Jo, nu kan jag nämna något som har med rubriken att göra. Det värker i hela kroppen. Jag har ont i:
- Nacken (att vrida huvudet till höger gör inte ont, men åt vänster gör det ont)
- Ryggen --> jobbiga ridturen i fredags + allt stalljobb har satt sina spår. Rejält.
- Rumpan --> Ridturen i fredags är anledningen till det.
- Benen --> Ridturen + flera timmars promenerande över stockar och sten med hundarna.
- Under tårna --> Skogspromenader med hundar sätter sina spår genom att lämna mystiska skavsår.
- Huvudet --> Har gjort ont till och från idag. Rätt irriterande.
- Magmusklerna --> Ridturen i fredags (tufft pass minst sagt) + mockning = träningsvärk.

Ja. Så står det till med mig. Det gör förövrigt ont i fotlederna, speciellt högra emellanåt när jag går i skogen med hundarna. Det är lite jobbigt, men det är mest där det är mycket sten och sådant där foten vinklas konstigt emellanåt. Imorgon ska jag knyta skorna hårdare, de sitter lite för löst nu har jag kommit fram till.

Igår skrev jag inget i min blogg trots att jag var hemma hela kvällen. Jag kände inte för det. Därav detta långa inlägg som aldrig tycks ta slut. Men nu tar det slut, tro't eller ej.

Jag saknar.


"Always
I wanna be with you
And make believe with you
And live in harmony harmony oh love"

(Erasure - Always)