Yeah right...

Jomenvisst, lägga mig senast halv två för att somna till två. Så jävla bra det gick då, nu är klockan fem i två. Dock ska jag lyfta på häcken och stänga av datorn, borsta tänderna, dricka vatten och därefter lägga mig. Får väl zappa lite på teven och då vet jag att jag slocknar. Kommer ändå att vakna senare inatt och då stänger jag av teven i sådana fall. Hade varit enklare att ta en propavan, som jag egentligen ska/borde. Får väl göra det imorgon och under nästa vecka så att jag slocknar tidigare. Helt enkelt. Senast ett är mitt mål. Jag är trots allt en nattuggla och har alltid varit det. Kombinationen kvällspigg och morgontrött är ingen hit. Inte så konstigt nej..

Vetekudden har nästan svalnat helt. Värken i mitt högra lår har lugnat ner sig en aning och imorgon är det säkert bra igen. Då tar väl det andra låret vid istället, men fy Heidi, inte vara så pessimistisk nu. Även om jag är rätt pessimistisk och negativ och har väl varit det mest hela livet igenom (nåja, hittills iallafall). Jag har dock börjat ändra mina tankebanor, det tog sin tid, men jag har gjort det. Slutat tro att saker och ting är mitt fel, att folk mår dåligt på grund av mig eller att jag gjort något för att förstöra saker omedvetet. Nej, jag tror inte att världen kretsar kring mig, det har jag aldrig trott. Jag har bara varit osäker hela mitt liv, dåligt självförtroende och fått veta flera gånger att mina åsikter är lika mycket värda som skiten vi tömmer ur oss dagligen på toaletten. Ungefär. Under grupparbeten framförallt, det har dock ändrats på universitetet - folk är mer mogna. Tack och lov.
Vad sägs om det här exemplet från mellanstadiet (då jag var mobbad):
Någon säger under ett grupparbete: "Någon som har ett förslag på hur vi kan göra?"
Tystnad. Ingen säger något.
Jag vågar yttra mig och kommer med ett förslag.
Någon säger: "Neej. Det var inte bra.. nej, har ni fler förslag?"
Några personer säger olika saker, men inget verkar duga.
Tills en person säger ungefär det jag har sagt (inte exakt samma ord som jag använt, men samma förslag) och då är det minsann toppen och folk utbrister: "Jamen så gör vi! Vilken bra idé".

Jaha, grattis. Överkörd igen. Sådär var det och eftersom jag var så osäker och inte hade självförtroende så det räckte så drog jag mig undan. Var den där tysta i gruppen. Tro det eller ej, jag är en pratkvarn i stort sett alltid, det är en del av det här som ska föreställa Heidi. Men när det gäller grupparbeten så är jag den tysta, det har blivit lite bättre men inte bra. Jag har alltid föredragit att jobba ensam, dels för att slippa känna mig överkörd och dels för att jag jobbar bäst ensam. Ensam eller med EN till person, när det är fler så blir det jobbigt.

Som sagt, det har blivit bättre. Men sådana där saker har inte direkt fått mig att bli mer positiv/optimistisk. Jag jobbar på det, att tänka mer positivt och tycker själv att jag kommit en bit på vägen åt rätt håll. Trots allt.

Tji fick Ni puckon som inte hade annat för er än reta mig, trycka ner mig, frysa mig ute och vara dumma mot mig. Skulle Ni bara veta vem jag egentligen är, hur jag är när man får "äran" att lära känna mig ordentligt och inte döma mig på en gång så skulle Ni lugnt få äta upp allt det ni sagt om mig. Ja, jag är fortfarande svag - men jag låter mig inte tryckas ner för det. Jag finns jag också och jag har också åsikter och jag är inte sen med att framföra dem. På gott och ont.

Nej, det där kommer inte någon av puckona läsa, inte någon av dem som gjorde en del av min skoltid till något jobbigt. Men det är skönt att skriva av sig.

Nu, nu är det dock dags att stänga av datorn och krypa ner i sängen. Ensam, men med värme i kroppen. Jag har något fint, som finns där till vänster. I hjärtat. Det värmer mig och håller mig sällskap när jag är ensam. Jag är egentligen inte ensam, fysiskt är jag det - inte psykiskt. Underbara människor finns det, som tycker om mig, för precis den jag är. Heidi - med allt vad det innebär. Tack.