Räcker inte till.

Ibland får jag känslan att jag inte räcker till. Räcker till som jag är. Jag är 21 år, en del anser att jag är mogen medan andra skrattar åt en när man nämner något dylikt. Jo, jag kan vara riktigt barnslig ibland, jag kan bli riktigt flummig om jag är övertrött men det betyder inte att jag är mindre vuxen för det. Jag ser mig själv som vuxen, visst är jag ung - men vuxen. Jag gör mina egna val, jag är som jag vill och lever som jag vill.

Ändå känner jag mig otillräcklig. Att det förväntas mer mognad av mig än vad jag har nu. Utseendemässigt känner jag mig inte otillräcklig, jag tycker att jag ser bra ut och har en kropp som är toppen. Det är andra delar av mig som känns otillräckliga, ofta känner jag mig dum i diskussioner som handlar om politik eller om "viktiga" personer som det hör till att man hört talas om och jag har ingen aning om vilka de är. Jag vågar dock fråga, jag vågar stå för att jag inte kan och vet, hur ska jag annars ta in kunskap? Genom att läsa, lyssna och fråga lär jag mig. Jag läser nyheter och tittar på nyheterna när jag kommer ihåg det, för att hänga med.

Äh, idag är nog mitt dåliga självförtroende framme och spelar mig ett spratt. Jag utvecklas hela tiden och jag anser att jag utvecklas till det bättre. Jag blir starkare i mitt psyke och vågar ta för mig mer nu än tidigare. Jag vågar stå för den jag är utan att skämmas. Jag är Heidi och jag är här för att visa att jag finns. Ungefär. Jag är så trött på att känna mig överkörd och ointelligent. Jag VET att det finns saker jag är bra på, varför haka upp mig på sådant jag inte kan?`Jag hade bara godkänt i matte, matte är inte min starka sida, medan jag alltid hatf bra betyg i svenska och samhällsvetenskap och psykologi och liknande. MVG i geografi. Jag är inte underkänd i något ämne och har aldrig varit det. Förutom nu på universitetet, på två kurser har jag ett U. På den ena för att jag inte klarat en tenta (den jag snart ska skriva omtenta på) och den andra för att jag inte gjort allt man ska och inte kan ta igen det förrän i höst och under våren 2006. Men annars? Nej. Jag klarar mig.

Jag är som jag är, jag är speciell, jag är Heidi. Jag vill vara omtyckt för den jag är, älskad för att jag är jag. Någon sa till mig förut när jag undrade över förändrade känslor (för många år sedan):
"Förut tyckte jag om dig för den jag trodde att du var, nu tycker jag om dig för den du verkligen är".

Jag vill räcka till, det gör jag förmodligen redan - jag vill kunna känna det också. Inom mig. Jag vill kunna ta del i diverse diskussioner och jag vill visa att jag är mer än såhär. För det är jag.

Nu ska jag klä på mig, en handduk i håret och en handduk runt kroppen och ett par strumpor uppskattas nog inte av dem på pizzerian jag snart ska till. Jag får dra på mig en tröja och ett par byxor, dra med borsten genom håret några gånger och därefter gå. Jag är inte en sådan som tar god tid på mig att fixa till mig. För jobbigt. Min pappa sa för någon månad sedan (när jag nämnde att jag använder smink sällan) "Va? Använder du smink?" och jag sa att jag ibland sminkar ögonen men inget mer. "Jaha.. Jag som alltid trott att du är helt naturlig och inte alls använder smink, det märks inte". Han menade att det inte syns på mig om jag sminkat mig, inte mycket iallafall. Kan nog bero på att jag inte spacklar mig, jag har på lite mascara och ögonskugga och kajal. Klart. Jag vill inte gömma mig bakom en mask av smink, jag vill vara naturlig helt enkelt.

Och det känns som om jag är det också. Naturlig. Jag gör mig inte till för att duga. Inte medvetet iallafall.

Kläder var det, dags att avsluta detta långa svammel-inlägg. Var tvungen att skriva av mig.