Jag däckade.

Japp. Jag däckade halv elva igår. Jag var smart nog att stänga av datorn, släcka alla lampor, kissa, borsta tänderna och allt sådant innan jag lade mig i sängen för att se på tv. Klockan sju imorse vaknade jag och stängde av teven som alltså stått på hela natten. Somnade om och vaknade vid tio och klev upp. Har jättont på höger sida av nacken/halsen. Stel och jävlig.

Jag har tolv blåmärken på mitt vänstra knä. Jätteläckert. Jag slänger in en bild, visst är det fint? (Alla blåmärken syns inte så bra på bilden, men en hel del av dem). De som finns strax ovanför knät syns inte så bra på bilden. I vilket fall som helst så är det fult. Tur att jag inte behöver gå omkring i shorts eller kort kjol.. Anledningen till alla blåmärken är väl att jag slår i mitt vänstra knä i skrivbordet rätt ofta när jag snurrar på stolen till vänster för att gå härifrån eller liknande. En del kommer nog dock från det att jag ställde mig på knä (ofrivilligt) i lördags med en valp i famnen. Ont gör det iallafall.


Inatt hade jag jobbiga drömmar. Riktigt jobbiga. Jag drömde att jag var mycket yngre än vad jag är. Jag var väl max tio år i drömmen och var tystlåten. Jag gick på en gata i närheten av mina föräldrar, den är lång. Jag gick mot kvarteret "Gäddan" (Tolftaliden) och var helt tyst. Jag vet inte vart jag skulle, jag bara gick. Tyst. En massa barn var samlade där i närheten och en stor lastbil utan släp. I den satt några barn och en äcklig man som var över fyrtio år. Han skrek något i stil med "VEM BLIR NÄSTA 09:an! VEM VEM VEM?? Vem är tyst och ensam?" (ehh.. va?). Barnen i lastbilen var ivriga (de var väl fem stycken, men jag såg bara treav dem) och pekade på mig som var ensam och tyst. "Hon hon hon hon!" skrek de gång på gång. Han skrek "hon blir det!". En tjej blev utknuffad från lastbilen och jag fick klättra upp där och sätta mig längst till vänster - närmast chauffören. Tjejen hade en massa målarfärg på sig och hon grät. Såg helt trasig, tom och förstörd ut. Jag sa fortfarande inget. Klev bara upp i lastbilen som jag blev tillsagd. Det var så att alla barn i trakten ville därifrån, fly från något. Från vad vet jag inte. Alla barn trodde att det var fantastiskt att bli utvald av de där lastbilarna som kom...

... De visste inte bättre helt enkelt. Eftersom det sällan var så att barn som hämtats kom tillbaka igen, och om de kom tillbaka så var de tomma och apatiska och ville inte prata om saker de upplevt. Trasiga barn.

(Ja, en riktigt hemsk dröm var det!).

Jag sa fortfarande inget. Jag bara satt där. 9-10 år, med långt blont hår som jag hade på den tiden och jag hade två tjejer till höger om mig och tre tjejer bakom mig. Bara tjejer. Jag visste inte var lastbilen skulle föra oss, men det kändes inte bra. Jag hade inget val. Jag hade blivit utvald (mot min vilja, men motstånd skulle man inte göra, det straffades man för) och det var bara att vänja sig vid det. Tjejen bredvid mig babblade på om diverse saker och jag teg. Jag var tyst. Sa inget. Jag hade blivit utvald just för att jag var tyst och ensam. Mannen sa något och han tog fram två träsaker med en massa piggar på och tog tag i min högra hand och tryckte den saken mot mig HÅRT så att jag blödde. Samtidigt som jag fick en massa siffror (många rader) på handen. Jag grimaserade, men sa inte ett ljud. Jag led i det tysta. Han tog fram den andra och sa "nu är du redo för den" och tryckte med den också på högerhanden så att de tomma "luckorna" den förra stämpeln lämnat blev fyllda med symboler och siffror. Sedan gjorde han samma sak på tjejen längst till höger.

Det var så att varje gång en ny tjej blev upphämtad så fick en av de gamla försvinna ut. Det var därför de var så ivriga på att få in nya i lastbilen, trots att de visste hur hemskt det var att bli utvald. De ville rädda sig själva, de gjorde allt för att själva bli fria. Det var alltid sex stycken i lastbilen. Tjejen till höger om mig sa att hon stod på tur att få komma därifrån. Om chauffören nu skulle fastna för någon annan förstås, det visste man aldrig. Han delade ut sömnpiller till alla förutom mig. Han gav alla en frukt, förutom till mig. Jag blev utan. Men jag sa inget, jag var bara tyst. Sa inte ett ord under hela tiden.

Tjejerna bakom somnade. Den äckliga mannen hade en flaska med färg som han skvätte över oss, mest mig. Lila, gult och vitt tror jag. Sedan satte han på farthållaren i bilen och sa att vi tre tjejer längst fram skulle följa med längre bak i lastbilen (som alltså inte hade släp, utan var extremt rymlig ändå där i fram) och de andra två visste vad som skulle komma. De visste också att de skulle slippa eftersom jag var ny, men de var tvungna att följa med. Mannen drog ner sina byxor så att de föll ner till marken och tog fram sin snopp och sa "Sug mig tills jag sprutar dig i munnen och svälj det!". En av tjejerna sa att hon kunde runka honom samtidigt (usch..) för att det skulle bli överstökat fortare och jag satte igång.. Dröjde inte mer än en minut innan han kom och jag led i tystnad (som alltid) när han kom och fyllde min mun med.. Det där. Som jag tvingades svälja. Lastbilen började tjuta och i fram blinkade det rött. Han svor och sprang fram till förarplatsen och då såg vi en massa poliser.

Vi tjejer drog en filt på oss upp till hakorna och tjejen till höger om mig sa "Åh, blir vi fria nu?". Chauffören fick panik och gasade på men poliserna var överallt. Han styrde rätt in i skogen och jag tänkte "nu dör vi". Lastbilen körde över stockar och sten och välte träd. Ut på en väg som fanns där och plötsligt sprang vi på en EXTREMT stor bilskrot. Han och jag (de två andra tjejerna försvann) kastade oss ner bakom en bil. Det var poliser överallt. En som kom från höger sa "om ni kommer fram och går mot mig så kommer Du att få leva" (sa han till chauffören alltså), och sa därefter "om ni kommer fram och råkar titta på polisen som kommer från vänster så dör Du, vi vill helst se dig leva" (för att dra honom till rätta och få veta allt om hans skumma saker som han höll på med). Han hade inget alternativ än att fly och han sköts till döds.

Jag kom fram från gömstället och jag var tyst fortfarande. Då när han skjutits så hörde jag glada hurra-rop, jubel och en massa barnröster. Jag vände mig om och blickade ut över det enorma bilskrotslandskapet (verkligen skrotbilar uppradade i oändigt många rader.. Bilar så långt ögat kunde nå) och såg barn springa fram från alla håll. Smutsiga i ansiktet, slitna kläder och verktyg i händerna. Det var väl ett par tusen barn! Helt sjukt.

En polis frågade: "Så det är till det här han har hämtat barn? Är det här ni utnyttjas?". Barnen nickade och berättade i munnen på varandra om behandlingen i lastbilen och visade sina händer (stämplade med siffror som jag.. som aldrig kommer att försvinna eftersom det var piggar på trägrejen han "stämplade" oss med.. med bläck eller liknande på dessutom..). Alla var fria. Alla kunde återvända hem.

Tjejen som suttit bredvid mig i lastbilen pekade på mig och sa till en av poliserna. "Hon då? Hon har ingenstans att ta vägen, hon pratar inte och vi vet inte var hon hör hemma". Polisen svarade och sa "det ordnar sig, en vacker dag kommer hon att prata, då vet vi".

Och så vaknade jag.

En mycket djup, skum, hemsk, sorgsen, äcklig dröm. Obehaglig.

Tänker inte fundera på vad den kan ha betytt. Jag brukar inte analysera sådant, blir bara jobbigt.

Nu ska jag äta lite.