Gömma mig.

Nej. Nu är det inte bra. Det är inte bra och jag har en klump i magen som inte vill försvinna. Den vägrar. Här sitter jag och känner klenmod. Jag fumlar i mörkret utan ficklampa och helt utan lysen. Jag försöker få fram ljus genom att söka efter det i mitt inre, ta fram det ljus som jag vet finns där men jag hittar det inte. Istället får jag fumla mig fram i mörkret så gott det går. Känner efter väggar men det finns inga. Inget stöd, inget att luta sig mot. Jag sätter mig ner, ensam i mörkret,väntar på att ljuset ska komma tillbaka.

En bra dag? Till och från. Nu på kvällen har jag umgåtts med Lisa ett par timmar, hon bjöd på mat och vi pratade om en massa saker. Hon är trevlig, känns skönt att en vän bor så nära för en gångs skull. Tar två-tre minuter att gå dit. Så nära var det länge sedan en vän bodde. Var väl när jag bodde i Tierp och min dåvarande bästa vän Emma bodde nära, tog två minuter att gå dit. Nu bor alla långt bort, förutom Lisa och Johanna.

Jag vill gömma mig. Slippa finnas till ett tag. Göra mig mer osynlig än jag redan är. Vara tyst, inte störa, inte göra något som drar till sig uppmärksamhet. Gömma mig för att inte kunna förstöra eller förstöras. Jag förstår mig inte på mig själv emellanåt. Idag är utan tvekan en sådan dag. När ska jag lära mig?

Nedslagen. Ledsen. Nere. Sorgsen. Kärt barn (sinnesstämning) har många namn.

Jag jobbar med mig själv, jobbar på att bli en bättre människa och stänga ute/förinta vissa delar av mig som jag inte tycker om. Jag vill helt enkelt känna mig nöjd med mig själv, inte falla såhär. Som att hoppa från taket utan fallskärm. Faller pladask. Nej, tänker inte ens tanken på att hoppa, det var en liknelse.

Jag vill gömma mig. Jag vet bara inte var jag ska gömma mig för att inte bli hittad av allt som förföljer mig.

Det gör bara så ont och jag vet inte vad jag ska göra.