Sista april.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här dagen. Jag har hunnit med en del. Jag klev upp runt tio efter en natt som inte bjöd på överdrivet angenämn sömn. Visst sov jag, men kvaliteten var inte den bästa. Jag vaknade dessutom flera gånger. Mycket irriterande. Men nåja, inget att haka upp sig på.

Idag har jag bland annat torkat rent hyllor i diverse skåp och torkat av köksluckor och kökslådor. Jag ska packa ner det sista imorgon när mina föräldrar anländer, förhoppningsvis har de med sig en kartong eller två så att jag kan peta ner täcken och kuddar där och annat småkrafs som inte passar att peta ner i kassar.

Kikat lite på en film också. Edward Scissorhands. Har aldrig sett hela filmen förut, bara vetat vad den handlar om. Men idag såg jag hela och jag gillar den. Annorlunda, bra. Helt enkelt.

Det svider i mina ögon. Vad är det för fasoner? Tycks vara lite torr.

Det var jag inte riktigt tidigare idag. Dök ner en sväng under eftermiddagen, så pass att det blev ögonläckage. Det gick över relativt snabbt ändå och på kvällen har jag varit på gott humör. Tänkt på bra saker och lyssnat på trallvänlig och glad musik, till exempel "Lyckos dig" med Nanne. Den gör mig glad. Av flera olika anledningar. Har gillat den sedan jag hörde den första gången och nuförtiden gillar jag den än mer.

Imorgon är det måndag. Det innebär Cityakuten. Händer mycket bra/spännande i den serien. Jag gillar den verkligen. Måndag vecka 18 (det vill säga imorgon) innebär också att vi ska tömma min lägenhet på nästan alla saker som finns här. Förutom datorn, en madrass (inklusive täcke och kuddar) och lite småsaker. Jag måste ha något att sova på till på tisdag och datorn stannar här dels för att jag ska ha något att göra och dels för att jag ska kunna se på Cityakuten imorgon klockan nio. Kommer kännas helt sjukt att vistas i en tom lägenhet. Två nätter till här, sedan är det nytt ställe. Nya grannar. Nytt allting förutom mina saker då förstås. Det blir nog bra det också. En liten omställning kan man väl säga att det blir.

Kramsjuk. Helt klart kramsjuk.

Min mamma ringde ett par timmar sedan från pappas mobil. Bara för att prata slut på de fria minuterna som ingår i abonnemanget varje månad. Hon frågade om jag var hemma (ringde till mobilen), om någon var här, om jag skulle någonstans ikväll och vad jag skulle göra. När jag sa att jag är hemma, ensam och inte skulle någonstans så lät det hon sa som svar som "nämen oj stackars dig som är ensam såhär sista april..". Även om hon egentligen i telefonen sa "Jaha, så du firar den här dagen ensam...?". Ungefär. Men det lät minst sagt som att det var smått synd om mig som skulle sitta ensam idag. Jag sa att jag inte kände mig lockad av att bege mig ut och supa som var och varannan person gör idag. Dessutom har jag inget emot att vara hemma. Iallafall inte en dag som denna.

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Självklart tycker jag om sällskap och är väldigt social av mig när tillfälle ges och när jag vill det. Men om jag är ensam (vilket jag oftast är) så känns det inte jobbigt. Jag tycker inte synd om mig om jag inte har något att göra eller om jag inte träffar folk. Det kan vara skönt att vara ensam också, jag har inget stort behov av att umgås överdrivet ofta med mina vänner. Förutom en del då, som jag skulle kunna umgås med hela tiden då förstås. Det är också så att om jag är bra vän med någon så kan jag slappna av till 100%, bara för att man umgås och vistas i samma rum/bostad/liknande så betyder det inte att man måste umgås genom att roa varandra hela tiden. När jag är riktigt avslappnad i någons sällskap så kan jag lugnt sätta mig och läsa en tidning och vara tyst en timme medan vännen gör annat, utan att det känns jobbigt med tystnaden eller det faktum att man inte "umgås". Det är så det ska vara. Det är ett tecken på att jag trivs. Att kunna göra saker ensam/för sig själv trots att man umgås. Sådana vänner är toppen. Otvunget umgänge. Det känns bra. Att bara vara. Pyssla lite var för sig. Titta på tv tillsammans. Prata. Skratta. Äta. Sitta i ett varsitt rum. Inga problem, allt funkar. Sådana vänner borde alla ha, det är den bästa sorten.

I och för sig kan det vara så att man skulle kunna umgås på det sättet med fler vänner, om det inte vore för att de bor som de gör och för att man kanske träffar dem under en begränsad tid. Som när jag umgås med L, hon bor på 19 kvm precis som jag. När vi träffas så umgås vi aktivt så att säga. Visst kan man glo på tv och vara tyst en halvtimme utan att det känns jobbigt, hon är en sådan vän. J likaså. Men eftersom man träffas några timmar bara (oftast), så kommer man sällan till det där stadiet då man gör saker för sig eller vad man ska säga. Men det skulle jag kunna. Jag har inte många vänner, men de jag har är de bästa. De finns där oavsett vad. Det kan ibland gå ett par veckor mellan gångerna man talas vid per telefon till exempel, men det är som vanligt när man väl hör av sig igen. Det är så det ska vara. Tecken på hållbar och bra vänskap. Verkligen.

Det är väl i stort sett en eller två vänner som någonsin klagat på mig som vän. För att jag hört av mig för sällan eller liknande. För att jag inte velat träffas så ofta. Jag har sällan hört klagomål på hur jag är som vän i övrigt, men just det där med att höra av sig och att träffas - det har jag hört saker om både en och flera gånger. Jag vet inte om det beror på att folk tiger och inte vill/vågar säga saker till en (vilket man borde, om man är goda vänner) eller om det helt enkelt är så att det inte finns något att klaga på. Ingen är felfri, jag tillhör också den skaran människor som inte är felfria. Som har brister precis som alla andra. Jag är omtyckt ändå och jag vet om det.

Jag anser själv att jag har många bra sidor, att jag har många goda egenskaper som människor uppskattar hos mig. Som jag själv uppskattar att jag har. I överlag är jag nöjd med hur jag är, visst finns det sådant jag irriterar mig på och inte är alltför bekväm med, men om man ska väga positiva mot negativa delar så vinner de positiva delarna med hästlängder. Det är inte alltid jag kan övertyga mig själv om hur bra jag faktiskt är, men jag jobbar på det. Jag är nöjd med hur jag ser ut, jag tycker om min kropp, jag har inga större klagomål på min personlighet och jag har till och från gott självförtroende och ett ego som är sådär lite lagom stort. Ibland lite större och kaxigare än andra dagar. Det pendlar lite. Men jag trivs. I överlag trivs jag. Svackor har vi alla. Såklart.

Nu tänker jag göra något så viktigt som att se efter om det är något vettigt som sänds på tv ikväll eller om det är kört på den fronten. Jag tänkte bara uppdatera lite här och därefter göra annat. Nu när uppdateringen är gjord så återstår att "göra annat".

På tisdag börjar jag förövrigt att jobba. I Stockholm alltså. Upptigning 05.45-05.50 någongång varje morgon. Tar tåget till Stockholm 06.40 och tar tåget hem 17.40 skulle jag tro, om jag inte genom ett under hinner med tåget 17.10 - men det tror jag inte eftersom jag slutar 16.45 varje dag. Toppen. Borta hemifrån åtminstone 12 timmar per dag. Men nog fasen ska jag peta in lite socialt umgänge ändå någon kväll eller sådär, för jag tänker inte gå omkring och bara "sova - jobba - äta - jobba - äta - sova" i två veckor. Glöm det. Jag må vara trött, men då får det väl vara så. Jag tänker inte isolera mig bara för det. Välkommen till verkligheten bruden, det är sådär det kan vara när man ramlar ut i arbetslivet och jobbar. Lite tid över till annat. Men det får gå, allt går bara man vill. Det blir vad man gör det till helt enkelt. Svårare än så är det inte.

Nu blir det iallafall annat. Ska inte sitta här och svamla.