Cyklande.

Hemma från skolan igen och jag har intagit föda i form av sallad (isbergssallad, gurka, skinka, ägg, dressing). Att jag inte åt något "matigare" beror på att det snart är dags för spinning och 1-1,5 h innan vill jag inte äta tyngre mat än sådär. Får äta något mer när jag kommer hem sedan runt åtta.

Cyklade til och från skolan (vad annars?) och så spinning på det. Blir en del motion idag. Om jag har ork/lust imorgon så ska jag nog en sväng till gymmet på dagen någongång. Roddmaskinen lockar. Blir lite enformigt med enbart spinning, men att jag fokuserat på spinning framför allt annat beror på att jag vill förbättra min kondition en aning. Har prioriterat det, men styrketräning av olika slag behöver jag också. Jag ska. Men jag tar det som det kommer, jag har ingen brådska med det. Hemma gör jag då och då situps (igår tex, 125 st), lite armhävningar och kör en omgång med kungsfjädern. Så jag är inte så värst insnöad på enbart spinning egentligen.

Ångest. Så som det var när jag kom till skolan idag har det aldrig varit förut, även om det varit jobbigt förut också. Eller vad sägs om att jag går in i lärosalen - går ut igen på en gång för att andas i korridoren och försöka låta bli att få ögonläckage? Just det. Jag var gråtfärdig. Till det yttersta. Väl inne i salen satt jag bara och tittade ut medan jag väntade på att saker och ting skulle börja. Jag fick kämpa för att inte börja gråta. När alla sedan försvann från salen (de skulle prata ihop sig i grupper om olika saker) så stannade jag kvar i salen med gruppen som var där. De var väldigt hjälpsamma med att berätta vad som skulle göras. Jag kunde bara nicka eller skaka på huvudet och fick fram ett "ja" någongång. För hade jag försökt prata mer så hade jag börjat gråta. Det var en klump i halsen och det brände i ögonen. Att gråta inför de där människorna lockade inte. Men på något sätt fick jag ur mig (lite senare) varför jag är borta en hel del och att jag idag tagit till lugnande för att ta mig dit ens. Som sagt, de var väldigt trevliga och sådär. Jag antecknade och lyssnade under de där timmarna i skolan. Jag deltog inte i diskussionerna eller så. Så, jag klarade av att stanna hela tiden ut. En gigantisk guldstjärna till mig. Från mig själv. Må låta larvigt, men så är det. Jag tog mig dit. Gjorde det jag kunde. Åkte hem. Överlevde.

Få se om jag ikväll kan lyfta luren och ringa ett samtal efter spinningen. Har redan ringt ett idag och det var ju bara för att kolla upp vad det var för idiot(er) som ringde igår och idag och lade på när jag svarade. Eller avbröt samtalet. Men det kan inte räknas. Det ledde bara till irritation.

Om 40 minuter ungefär ska jag cykla till F&S för att slänga av mig ett lager kläder och dra på mig träningsskorna och så gå till salen där spinningcyklarna finns och invänta att passet ska börja. Få se som sagt hur det känns i låren idag. Tror nog att det kan kännas rätt okej trots allt. Det visar sig, jag anpassar mig efter vad min kropp ger mig för signaler. Helt enkelt.

För vissa saker kommer aldrig "det rätta tillfället". Är inte det dumt så säg.

Kanske skulle packa väskan nu så att det senare bara är att byta om till cykelbyxor och linne, på med jeans och jacka och så iväg. Skor också givetvis. Jag är inte dum. Det är kallt ute.

Ser framemot fredag, då jag ska till stallet. Saknar Zeppolin. Hon får mig att må bra. När jag träffar henne alltså. Annars så mår jag dåligt till och från för att jag åker dit för sällan av olika anledningar. I april kommer jag förmodligen att träffa henne oftare, då ska hon betäckas och det kommer att ske bara ett par mil härifrån. Nu har jag ju runt fem mil till henne. Lite närmare kommer hon, åtminstone ett tag.

Packa var det väl. Sedan iväg och göra så att kropp och själ mår bra.