Andas.

Panikångestattack. Kan inte vara annat som jag fick en stund sedan. Plötsligt kändes det jobbigt att andas, jag andades men det kändes som om jag ändå inte fick in tillräckligt med luft. Det kändes i bröstet när jag andades för jag fick anstränga mig för att fortsätta andas. Får inte glömma att andas. Mitt hjärta började slå lite snabbare och tårarna pressade sig fram ur mina tårkanaler. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Klumpen i magen gjorde sig påmind. Jag övervägde Stesolid för första gången på en månad. Jag lät bli. Lade mig på golvet med huvudet på filten som ligger och skräpar där. Där låg jag. Fortsatte att andas. Kände tårarna rinna. Klumpen i magen växte och krympte om vartannat. Jag kände hjärtats tydliga hjärtslag i bröstet. Stirrade rakt fram. Att blunda gör saken värre. Vet inte hur länge jag låg där. Inte överdrivet länge tror jag. Men en stund. Tills det värsta lade sig.

Nog för att jag brukar ha ångest ibland, men det är sällan det blir sådär mycket. Tack gode gud (eller någon annan) för att jag ska till kuratorn på onsdag och att jag ska till läkaren om tio dagar. Det behövs verkligen.

Det känns inte bra inför tentan längre. Det känns allt annat än bra.

Jag ska lägga mig och försöka sova. Jag klarar inte av att vara vaken längre. Kroppen är matt. Snälla låt mig somna snabbt ikväll. Utan att det börjar krypa i kroppen och allt. Det gör bara ont.